– Sef 3:14-18a Ps 103:2-3,11-12,20-21 Luk 1:39-45 –

Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva.

Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent.

Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. ”Låt ej modet falla.”

Han anger två skäl.

Det första: ”Herren har tagit bort straffdomarna från dig. Han bor i dig, en hjälte som kan frälsa”. Profeten låter oss i förväg se både påsken och pingsten.

Så fortsätter han, och det är mera förvånande: ”Han gläder sig över dig med lust”.

Skulle han glädja sig över mig?

Det måste naturligtvis gälla helgo­nen och de andra, tänker nå­gon, men knap­past mig. I ett hörn av hjärtat tänker många att de hör till de hopp­lösa fal­len, eller åtminstone till dem som aldrig riktigt lyckas.

Men det står så. Profeten motiverar det. ”Herren har tagit bort straff­do­mar­na från dig”.

Aposteln bekräftar profetens ord: ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syn­da­re”.

Guds ord är starkare än den ivrigaste bättring. Och Guds ord säger: ”Han glä­der sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröj­das över dig med ju­bel”.

”Vi älskar därför att han först har äls­kat oss.” Den kärleken är oss given genom tron och do­pet.

Bara att meditera över profetens ord är ett första steg. ”Han glä­der sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med ju­bel.”

Det är inte vi som åstad­kommer den gläd­jen, vi upptäcker den, i ljuset från Guds ord.

Som Elisabet fick erfara det. Nå­got sprit­ter till i henne av fröjd.