– Jes 41:13-20 Ps 145:1,9-13b Matt 11:11-15 –

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv?

Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungarna att följa samma väg.

Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom. Sju trädslag.

Traditionen talar om sju laster som kan förvandlas till dygder och den avgörande dygden är öd­mjuk­heten. Är det högmodet som måste förin­tas ”med våld”, ef­ter­som himmelriket står på spel?

När Benedictus talar om den ödmjuke har något hänt. I den öd­mju­ke går alla löften i uppfyllelse.

Johannes av Korset be­kräftar det. Han fick sina största insikter i fängel­se och under lidande. Vägen till djupare insikt går genom tålamodets mör­ka nätter.  

Johannes ”mörka natt” finns också i Bene­dictus re­gel, i fjärde ste­­get på öd­mjukhe­tens väg. Där bejakar brodern orättvisor, svå­rig­heter och mot­gångar med störs­ta tå­la­mod.

I företalet till sin regel talar Benedictus om att ”hålla fast vid Kristi lära intill dö­­­den… och ge­nom tålamod dela hans lidanden, så att vi också får del i hans rike”.

I den heliga eukaristin delar vi Kristi lidande och får en försmak av Guds rike.

Samma delaktighet och försmak finns att upptäcka även i tåla­mo­det.

Profeten har redan antytt vad som händer den ödmjuke: Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till käll­språng.