Jes 40:1-5,9-11 Ps 85:9a,10-14  2 Pet 3:8-14  Mark 1:1-8

Bered väg

Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.

Nu i bör­jan av advents­ti­den handlar det om hans slutliga ankomst på himmelens skyar. Mot slutet av de fyra veckorna övergår det i för­vän­tan inför hans an­komst ur jungfruns skö­te.

Idag får vi hjälp av en annan advents­ges­talt, Johan­nes Döparen, den siste i raden av gamla förbundets profeter. Markus inleder sitt evangelium med att berätta om denna ”röst i ök­nen”. Rösten citerar en av sina företrädare, profeten Jesaja, som vi hörde i första läs­ning­­en. Han som 500 år tidigare hade tröstat det bortförda folket i Babylon. Herren skulle bere­da väg för sitt folk, de skulle få återvända till Jerusalem och bygga upp staden och templet på nytt. Folkets träl­dom och förnedring skulle få ett slut. ”Trösta, trösta, mitt folk. Ge nytt mod åt Jerusalem.” Her­ren skulle bana väg för dem genom öknen, dalar skulle höjas och höjder sänkas, oländig mark jämnas. Her­rens härlighet skulle uppenbaras.

Denna befrielse ur fångenskapen i främmande land var en förberedelse för det som Jo­hannes Döparen vittnade om, Guds Sons ankomst som männi­ska. Det i sin tur förbere­der för hans ankomst vid tidens slut.

I andra läsningen ur Petrus andra brev har ett par generationer gått och Herren har än­nu inte kommit. Några hade börjat tvivla. De hade trott att Herren skulle komma tillbaka i de­ras egen livstid. 

Petrus får på­minna dem om att Herren har andra tidsmått. ”För Herren är en dag som tusen år och tu­sen år som en dag”. Det som för oss är en lång historia, är för Gud koncen­trerat och samlat till en enda dag. Den yttersta tiden är all tid mellan Kristi Himmelsfärd och hans återkomst. Kristus är Guds evige och ende Son. Han har all tid i sin hand och har fullbordat ”det yttersta”. De gudom­liga orden gäller bå­de för dem som levde i de första kristna generatio­ner­na och för oss någ­ra tusen år senare. Men det betyder också att vi, denna dag år 2023, lever i samma tid som den bi­beln berättar om. Det vi läser om är inte bara något förflutet. De bibliska hän­del­­ser­na är närvarande idag. Både då och nu skall Herren komma ”som en tjuv”. Också vi väntar på ”Guds dag och påskyndar dess an­komst”. ”Därför skall ni”, säger aposteln, ”göra allt ni kan för att Gud skall finna att ni lever i frid, rena och oförvitliga”.

Det vi gör idag präglas av det vi läser om i den heliga historien. Det påver­kar också vår framtid. Och vi kan bara handla och hitta rätt om vi idag både tar hjälp av det för­flutna och gör det med sikte på framtiden. Rösten från ök­nen blir då lika aktuell idag som när rösten hördes den gång­en: ”Bana väg för Her­ren”. Vi skulle vara lika ivriga att lyda befallningen som vi de gångna veckorna flera morgnar har längtar efter plogbilen, som behövdes för att bana väg ge­nom snömassorna. Det är idag som vi lär oss upp­täcka Her­rens ankomst. Det som skall hända en gång på den yttersta dagen, det lär vi oss idag, när vi följer pro­fetens maning att bereda väg för Herren. Och om vi inte lär oss det idag, så står vi handfallna när vi behöver det.

Profeten talade om att dalar skulle höjas och höjder sänkas. Redan Origenes säger att des­sa ”dalar” syftar på den människa som lever instängd och inkrökt i sin egen själviska värld, in­cur­va­tus in se. Styrd av begär, orena tankar, agg­ressiv, be­drövad och till slut lik­gil­tig. Det är lasterna som styr. Därför säger profeten att da­larna skall höjas. Lasterna skall ersättas av dygder. Habegäret av generositet, aggressivi­te­ten av tå­lamod, bedrövelsen av glädje och likgiltigheten av mod och iver. Människan går ut ur sig själv, sin nästa till mötes. Hon banar väg för någon annan, hon upptäcker Kristus i sin näs­ta och i sig själv.

Den som redligt försöker fylla igen dessa ”dalar” lämnas dock inte i fred av fienden. Där­­­­emot byter han strategi och frestar med annat. Den som övervinner sina köttsliga laster an­grips av mera försåtliga laster, avund, krav på erkännande och beröm. Äregirighet, för­mätenhet och högmod kan vara som höga berg, som mås­te sänkas. Den högmodige kan imponera i sin styrka och genom sina insatser. Men den högmodige ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. Den högmodige har lätt för att döma andra och svårt att bära deras svag­he­ter. Hon avslöjas av irritation och bristande tålamod med andra. Hög­modet är det svåraste hind­ret för Herren att övervinna. Ty hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg fram­för sig? Men lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögo­nen. Det märkliga är att den ödmjuke alltid finner en väg framåt. Det öppnas alltid en dörr för den ödmjuke. De renhjärtade ser. 

Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Men det är vägen till glädje. Han hjälper oss att se och röja undan, han hjälper oss att vända om. Kyrkan ger oss hjälp i biktens sa­krament. En uppriktig advents­bikt renar både ögon och hjärta. Det lyfter av tyngande bör­dor och låter det bli advent i hjärtat.

Det ger hjälp för den förnyade handlingen. En bön, ett leende, en god gärning, en akt av ång­er, ett enda korstecken mot frestelsen, en akt av tålamod, en Jesusbön – varje akt av tro, hopp och kärlek banar väg för Herrens ankomst. Herren hör den bön som han själv har lärt oss: ”Tillkomme ditt rike”. Herrens infriar sitt löfte: ”Guds rike är inom er”.

Tydligast ser vi det i eukaristin. All tid, de ”tusen åren”, och allt han har gjort är samlat och närvarande i euka­ristins ”idag”, i dess aktiva närvaro av hans eviga offer – ”till dess han återkommer i här­lighet”. 

    Amen.