­

– Klag 3:17-26 Ps 23  Rom 8:14-23  Joh 6:37-40 –

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. I det lju­set ”besöker” vi och ber för dem som gått före oss.

Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker och för­lora vår frid och vår lycka, som vi hörde i Klagovisorna. Men re­dan där skymtar ett hopp. ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss… Därför vill jag hoppas på honom… Det är gott att hop­pas i stillhet på hjälp från Herren”.

Det hoppet blir konkret och lysande genom Kristi upp­ståndel­se. Döden är övervunnen.

Därmed förändras vårt förhållande till döden. Aposteln Paulus kallar dö­den ”en vinning”, något vi ”tjänar på”, en ”vinst”. Ambro­sius kallar döden ett ”fräls­ningsmedel”. Kyrkan ”förkunnar” Her­rens död i varje mässa. Hans död öppna­de vägen till liv, och fortsätter att göra det.

I det ljuset kan Benedictus i sin regel uppmana oss att dagligen tän­ka på döden. Att frivilligt påminna oss om vår dödlighet, men göra det i ljuset av vår tro på Kristi uppståndelse.

Vår Herre bejakade frivilligt sitt lidande och övervann det. Ambrosius råder oss att dagligen ha ett viss um­gänge med dö­den. Fäderna kallar det ett bo­te­medel mot döds­fruktan, svår­mod och dysterhet.

Igår fick vi hjälp av ”de starkaste”, av helgonens förbö­ner. Idag gör vi tjänst för de ”svagaste”, för dem som gått före oss med trons tecken. De dö­da kan inte längre själva påver­ka sin rening. De behöver och får hjälp av våra böner, fr.a. genom det eukaris­tiska offret.

Vi har uppdraget att ”bära varandras bör­dor”, i kraft av Kristi död och uppståndelse. ”Detta är Guds vilja”, säger Sonen, ”att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen”.  

”Evig vila giv dem, o Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”