– Rom 8:18-25 Ps 126:1-6 Luk 13:18-21 –

”I hoppet är vi räddade.”

Räddningen är ett faktum, men kan ännu inte ses med ögonen.

Det vi ser med ögonen är lagt under ”tomhetens välde”. Aposteln kallar det ett ”slaveri under förgängelsen”.

Också de troende delar dessa villkor. Också de mås­te ropa om befrielse. Våra villkor jämförs med födslo­våndor. Men något är på väg att födas fram.

Jesus liknar Guds rike vid ett litet senapskorn, eller vid en liten surdeg i en stor mängd mjöl.

Men tron ger oss goda skäl att hoppas. Också ”skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”. Även människor utan­­för tron anar att livet ”borde” vara mer än tomhet och för­gäng­­else.

Och hoppet gör skillnad. Aposteln har erfarenhet av alla tänkbara plågor. Ändå säger han: ”Våra lidanden i denna tid betyder ing­en­­ting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.

Hoppet är en gudomlig gåva. Vi fick den i dopet. Hoppet rymmer samma kraft som senapskornet och surdegen. I hoppet har vi fått vårt sanna medborgarskap och hemland.

Och det hop­pet gör skillnad redan nu. Hoppet ger oss del av det vi hop­pas på. Vi glömmer det som ligger bakom oss och sträcker oss mot det som hoppet utlovar.

Det tydligaste tecknet på hoppet är den heliga eukaristin, som visserligen fi­ras ”under sakramentens slöja”, men ändå ger en sann och verk­lig försmak av det vi hoppas på.

”I hoppet är vi räddade.”