Jes 45:1,4-6  Ps 96:1,3-5,7-10 1 Thess 1:1-5a  Matt 22:15-21

Viktigt, men inte det viktigaste

”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick smaka den medici­nen när de gi­ll­­rade sin fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kej­saren skatt?”

Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet bar en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att använda detta mynt uppfattades av judarna som avguderi och ett svek mot tron på den ende och sanne Gu­den. Somliga vägrade ett avlägga skatten, men de flesta fann sig i det med en tyst reserva­tion. Fari­sé­erna hycklar först be­undran och respekt för Jesus: ”Mästare”, sä­ger de vördnadsfullt, ”vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för nå­gon och ser inte till personen.” Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på Israels Gu­d. Om han hade upp­manat till skatte­vägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den ro­merska överheten.

Jesus märker deras onda avsikt och undviker suveränt fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han går listigt till väga. Han ber dem först visa fram ett mynt. De räcker fram en denár och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De sva­rar aningslöst: ”Kej­sarens”. Jesu svar kommer direkt: ”Ge då kejsaren det som tillhör kej­sa­ren och Gud det som tillhör Gud”. De häpnar och går sin väg, överlistade. ”Den svekful­le mö­ter du med list”, sjunger psalmisten. Jesus äger inte bara duvans oskuld utan också or­mens list.

Också första delen av Jesu svar, ”att ge kejsaren till som tillhör honom”, har spelat en viktig roll i kyrkans his­to­ria. Också i hennes sociallära. Kyrkan vill inte grunda någon guds­stat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala in­stanser stiftar. Pau­lus skriver i Romarbre­vet: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vördnad”. I Jesusordet ser teo­login också ett stöd för att respektera vetenskap och mänsk­ligt förnuft. Tron behöver för­nuf­tet. Kyr­kan vet ock­så att hon själv måste lyss­na till vetenskapen, när denna talar med sin egen kompe­tens. Att ge kejsaren det som tillhör kejsaren är viktigt, men inte det viktigaste.

Det viktigaste hör den som har öron att höra med: ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Redan tidiga kyrkofäder på­min­ner om att männi­skan till sitt inre själv liknar ett präg­lat mynt. Hon är ska­pad till Guds avbild. Hon till­hör Gud. ”Fram­bär er själva som ett levande och heligt offer, er andliga gudstjänst”, skall apos­teln senare säga.

    Det är vad vi gör i den heliga eukaristin. Där bär vi fram våra gåvor och ställer dem till Guds förfogande. Liturgiskt ser vi det i of­fertoriet. Systrarna bär ställ­före­trädande fram bröd och vin, de gå­vor som skall konsekreras, symboler för oss själva. På alta­ret för­vandlas de framburna gåvorna till vida större gåvor, Kristi förvandlade och för­härligade kropp och blod. Och det påverkar allt. En benediktinsk röst säger: ”Det är den största tjänst de troende kan utföra för si­na medmänniskor, viktigare än nå­gon annan tjänst och insats.” Det är grunden till all mission.

    Vi följer Jesu befallning: ”Ge Gud det som tillhör Gud”. För att hela livet skall bli euka­risti, det är tacksägelse.

    Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som lägger sitt liv i kyrkans och våra händer för att förvandla oss och hela tillvaron.

    Amen.