Jona 3:1-10 Ps 130:1-4ab,7-8 Luk 10:38-42

Folket i Nineve trodde på vad profeten Jonas förkunnade. De ha­de kun­nat avvisa det, vilket är det vanliga. I stället lyste de ut en fasta, vände om från sin onda väg och ropade till Gud med all makt.

Då står det att ”Gud ångrade det onda som han ha­de hotat att gö­ra, och han gjorde det inte”.

Kan människans fasta och bot få Gud att ångra och ändra sin rättvisa dom?

Här gäller det att höra rätt och se klart. Bot och fasta är inte bara mänskliga handlingar.

I Nineve är det Gud som tagit initiativet. Det är han som sänder profeten. När folket lyssnar och vänder om är det svar på ett gu­domligt initiativ.

Bön och bot är ett svar på Guds kallande och varnande ord. När människan svarar med omvändelse och trons lydnad fullbordas Guds ord och kär­leksfulla plan.

Människan kan vägra att lyssna. Hon kan också samverka.

Samma mönster ser vi i Betania. Maria hade förstått vem de ha­de fått som gäst, medan Marta ”tänkte på allt hon hade att ordna med”.   

Marta hörde Jesu ord om Maria och måste ha förstått, när hon väl besinnat sig. Den ren­hjärtade gästfriheten upptäcker att gäs­ten är en gåva. 

Människan samverkar med Gud, både i botgöring och gästfrihet, så att det hon gör blir ett svar, styrt av nåden.