25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 55:6-9  Ps 145:2-3,8-9,17-18 Fil 1:20c-24,27a  Matt 20:1-16

Vill du leva?

En jordägare söker arbetare till sin vingård. Så berättar liknelsen. En diskret hänvisning till denna liknelse möter i Den helige Bene­dictus klosterregel. I regelns företal sägs: ”Herren söker sin arbe­tare i folk­mängden”. För Benedictus handlar liknelsen om något mera och större än lönearbete. Det handlar om kallelsen till ett nytt liv i Kristi efterföljd, till exempel i klosterlivet. Munkfadern preci­serar med en fråga: ”Vem är den som älskar livet?” Herren söker den som vill leva, leva fullt och helt. När någon svarar, ”Här är jag”, har nå­got skett. Genom att svara på kallelsen har den anony­me i folkmängden blivit nå­gon, ett jag, en person. Han stiger ut ur mas­san och blir en män­niska på väg att börja leva. Bene­dictus avslutar stycket med en retorisk fråga: ”Vad kunde vara ljuvligare än denna Herrens röst?” Rösten kallar männi­skan till livet, att leva fullt, helt och för evigt.

Allt fler i vår tid vet inte varför de lever. Ingen tycks ha berättat det för dem. Kanske har de aldrig blivit sedda och älskade. Många fångas av förrädiska lockrop om genvägar för att bli upptäckta och bekräftade, men de blir inte människor, de blir utnyttjade och förlorar sin mänskliga värdighet. De flesta vå­gar inte ens tänka tanken att de själva är sökta av någon som vill dem väl, att någon frågar efter dem för de­ras egen skull. Många söker själva. Men männi­skan hittar inte vägen till livet på egen hand, åtminstone hittar hon inte ända fram.

Det kristna evangeliet säger att Gud söker människan. Oftast tänker man att religion är något som människan gör, när hon söker Gud genom stillhet, andliga övningar, bön och moralisk strävan. ABC i den kristna tron säger att Gud tar första steget, att han söker män­ni­skan. Hela den bibliska historien vitt­nar om det­ta. Redan när människan i början gått vilse och gömt sig i paradi­sets buskage ljuder rösten: ”Män­niska, var är du?”

Enligt de tidiga utläggarna handlar dagens liknelse om detta, hur Gud sö­ker män­ni­skan, där hon står på livets torg utan att någon lejer henne eller frågar efter henne. För några (Origenes och Hieronymus) blir de olika tidpunkterna i lik­nel­sen tecken på att män­niskor nås av kallelsen vid olika skeden livet. Några är kal­lade redan från födseln, som profeterna Samuel, Jeremia och Johannes Döparen. And­ra kallas i ton­åren, vid ”tred­je timmen”. Andra i mogen ålder, eller först när de blivit gamla, vid sjätte, nionde och elfte timmen av sitt levnadslopp. Alla får samma lön, eftersom alla kallas till samma rike.

Augustinus vidgar perspektivet och ser liknelsen som en revy över hela mänsklighe­tens historia. De först kalla­de är Abel och Noa. Patriarkerna Abra­ham, Isak och Jakob är de som kallas vid tredje timmen. Vid sjätte timmen har vi kommit fram till Mose och Aron och vid nionde timmen till profeterna. Den elfte timmens arbetare är vi kristna. Nya Testa­men­tet säger på olika sätt att vi lever i den yttersta tiden, i tillvarons ”elfte timme”, i väntan på da­gens och tidens slut, då Herren skall komma tillbaka för att hålla dom och ge lön åt var och en efter hans gärningar. Protesten från dem som arbe­tat hela dagen återspeglar då den judis­ka reaktionen mot att hedningarna tycks få sam­ma lön som de själva fått löfte om. Apos­teln Paulus förklarar det så: ”Gud har gjort alla (både judar och hedningar) till olyd­na­dens fångar för att kunna förbarma sig över alla”.

Vägen till Guds rike kan inte öppnas av någon annan än Gud själv. Hur och när han gör det förblir dolt för den mänskliga tanken. Hans vägar och tankar är högre än män­ni­skornas, sade profeten i första läsningen. Men Guds suveräna frihet är inte godtycke. I ljuset från evange­liet ser vi att hans frihet är hans gränslösa godhet. ”Gud vill att alla män­niskor skall bli räd­da­de och komma till insikt om san­ningen.” Gång på gång går han ut på människornas ”torg” för att leta efter sysslolösa och vilsegångna. På tu­sen sätt söker han dem som lever utan hopp och utan Gud, insnärjda i sina egna projekt, så små­ningom be­svikna och deprime­rade över att det ändå inte blir som man tänkt sig. ”Om Herren inte bygger huset, så arbe­tar de förgäves.” I sin godhet kallar Gud, ock­så den som glömt vad han en gång kallades till, också dem som somnat in i synd eller förlorat den första kärle­ken.  

Men det förblir en suverän kallelse. Människan kan aldrig förvandla kallelsen till en rät­tig­­het, eller till något som bara skall finnas där när det behagar människan att söka den. In­te ens om man gått i kloster eller fått ett ämbete, kanske slitit hårt i solhettan. Det para­doxala är att Guds sökande inte utesluter, men efterfrågar människans: ”Sök Her­ren me­dan han lå­ter sig finnas, åkalla honom medan han är nära”, ropade profeten.

Det är i sin god­het han kallar oss. Och det är till sin godhet han kallar, för att män­ni­skan för evigt skall få dela hans storhet och generositet. Det är inte bara med utan också till denna storsinta generositet som han kallar. Hon är ju skapad till Guds avbild och likhet. Därför manar han oss att kasta av den småaktiga avun­den och det beräknande löne­tän­kan­det. Så fort människan krä­ver lön, tacksamhet och upp­skatt­ning, går lönen hen­ne ur händerna. Det är frestande att knota i solhetten. Och snegla på de andras gåvor, med av­un­dens sneda blick. Och bli påkommen med frågan: ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

Augustinus såg i avunden den djävulska synden framför andra. Ur avunden föds hat, skvaller, förtal, skadeglädje och missnöje med att det går nästan väl.  Avund är ett slags ill­villig förstämning och vägran att älska. Botemedlet är att i stället glädjas över broderns fram­gångar och förtjänster. Den som ersätter avund med glädje över den andres gåvor blir själv rik.  Broderns gåvor blir också hans egna. Vi är ju varandras lemmar i samma Kristi kropp. I Guds rike är allt gemen­samt. Även om lönen är olika, efter förtjänst, så finns ju ingen avundsjuka i Guds rike. De som får större lön delar med sig och de som får mindre gläder sig över dem som får mera.

Visst är det en lön som väntar, men en gudomlig sådan, som övergår all jordisk lön. Lönen visar sig vara en oförtjänt gåva. Liksom kallelsen var det. Ja nåden är ock­så den osynliga drivkraften i arbetet. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

Också till dem som protesterar talar ägaren vänligt. ”Min vän”, säger han, ”ta nu vad du skall ha, och gå”. Så fortsätter han: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick”. Guds in­nersta blir synligt i den nåd och det liv hans Son förmedlar, nåd och liv i överflöd.

Det Benedictus sade om den kallande rösten visar sig gälla både början, fortsättningen och slutet: ”Vad kunde väl vara oss ljuvligare än denna Herrens röst, som inbjuder oss? Se, i sin godhet visar oss Herren livets väg”.

”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.”

      Amen.