1 Thess 3:7-13 Ps 90:3-4,12-14,17  Matt 24:42-51

”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.”

Det är paradoxalt att denna uppmaning skall behövas. Genom vår tro har vi fått del av enorma skatter. Varför kan vi då inte bara få luta oss bakåt och njuta av dem?

Skälen är flera. Det finns en fiende som ingenting högre vill än beröva oss Guds rikes skatter. Vidare måste det prövas om vi verk­ligen älskar Gud. Folkets kärlek prövades under den långa vandringen genom öknen.

Men den yttersta avsikten hos Gud är att gåvan helt och fullt skall bli vår.

Som vi hör i kollektbönen denna vecka: Det är Guds gåva att kyr­kans många lemmar strävar efter samma mål.

Sakramentalt bekräftas det i varje eukaristi. Alla lemmarna står under samma huvud och lever av samma Kristi blod, men det tar tid och kräver vaksamhet för att upp­täc­ka detta i det egna livet.

”Låt oss älska dina bud och längta efter hans löften” (kollektbö­nen). Det är vad Paulus önskade församlingen i Thessalonike. Mycket hände när han första gången besökte staden. Ändå vill han återse dem för att ”rätta till bristerna” i det som påbörjats.

Han ber att Gud själv måtte hålla vägen till dem öppen.

Det goda syftet är att kärleken skall växa till. I kollektbönen ber vi att ha hjärtat där den sanna glädjen finns.

Det är vad Herren har lovat, en glädje som hela tiden växer hos den som håller sig vaken.

”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.”