Jes 22:19-23 Ps 138:1-3,6,8bc, Rom 11:33-36 Matt 16:13-20

Att förundras över kyrkan

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!” – så utbrister aposteln Paulus i dagens andra läsning. Och han fortsätter med att citera profeten Jesaja: ”Vem kan kän­­­­na Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?”     

    Detta utrop är motiverat inte bara med tanke på Gud, utan också när vi tänker på Kyr­­­­kan. Det finns goda skäl att förundras över Kyrkan, även om vi måste se lite dju­pare än vad vi oftast gör. Hon är något vida mer än ett mänsk­ligt fenomen som vi kan gestalta och försöka forma efter eget tycke och smak. Vi bekänner vår tro på kyr­kan. Också hos kyrkan finns: ”rike­dom, vishet och kun­skap!” Vi anar det i dagens evange­lium med det kända ordet om Si­mon Petrus som klippan, på vilken Kristus bygger sin kyrka. Högtidligt deklarerar Jesus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klip­pan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall al­drig få makt över den.”   

Kristus bygger kyrkan, men byggstenarna är människor. Kyrkan är därför både gu­domlig och mänsklig. Det är Petrus som får avläg­ga bekännel­sen till Jesus som Mes­sias och den levande Gudens son. Det är inte en röst från himlen, utan fis­karen Pet­rus, som förkunnar vår tros centrala bekännelse. Men det han säger har han inte tänkt ut på egen hand. Inte heller är det re­sultatet av nå­gon opi­nionsundersökning bland de tro­ende, inte ens av en rundfråga bland apost­larna. Jesus säger: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen människa har uppen­ba­rat detta för dig, utan min fader i himlen.” Tron är en gåva, som uppenbaras från Gud ge­nom den helige Ande. Ändå kommer den inte till oss som en bok eller en eldskrift i skyarna. Sanningen för­med­­las till oss av en människa. Det är Petrus, med sin en­tusiasm och sina uppen­bara svag­he­ter, som får formulera tron och bekännel­sen. Kyr­kan har en mänsklig röst och ett mäns­k­ligt ansikte, med alla de risker detta innebär. Men den risken tycks Kristus beredd att ta. ”Du är Petrus, Klippan, och på den klip­pan skall jag bygga min kyrka”. ”Min kyrka”, säger han. Kyrkan är Kristi kyrka, inte påvarnas. På Petri stol har det suttit både hel­gon och syndare, men inte ens de mest klandervärda påvarna i his­torien har lyckats omintetgöra henne. Någon frågade hur stor armé det skulle behö­vas för att krossa kyrkan och fick svaret att påvar och präs­ter redan har försökt i tu­sentals år, och ändå inte lyckats. Det förunder­liga med kyr­kan är ju att hon fort­far­ande består och lever, trots hennes många brister och syn­der.

Även om alla apostlarna får sitt uppdrag från Kristus, så är det Petrus som görs till grundsten i kyr­kan. Binde- och lösenyckeln ges på ett särskilt sätt åt Petrus, samtidigt som den ges åt hela kyr­kan. Nycklamakten hörde vi om redan i första läsningen, där förvaltaren i Jerusalems tempel hade nyc­keln till templets skatter. Endast han kun­­­de öppna och stänga. Denna nycklamakt tillämpas nu på det nya templet, Kristi Kyrka, som öppnar dörrarna till himmelrikets skatter för oss, men också har skyldighet att binda, det är att låsa dörren för den som framhärdar i allvarlig synd och vilseledande tro. Påven och biskoparna har fullmakten att förmed­la till oss den tillförlitliga tron. Det betyder inte att på­ven skulle vara Herrens rådgivare. Petrus försökte, men blev strängt tillrättavisad. Däre­mot har hon uppdraget att tolka och utlägga den tro som givits henne. Som katoliker är vi skyldiga att ta emot deras och deras efterföljares vägledning med trons lydnad – och förundran.

Denna lydnad förbjuder oss inte att tänka själva. Inte ens att kritisera, om herden uppenbart sviker sin uppgift. Många av de största helgonen har också varit de skar­paste kritiker­na av slappa och förfallna herdar. Men dessa kritiker har samtidigt varit beredda att själva visa kyrkan den största lydnad. Om samvetet bjuder oss att göra det, får vi inte förfalla till det tyckande där man själv eller en främmande ideologi görs till den högsta nor­men. Att vi katoliker vill stå under en biskop som är förenad med påven, Petri ef­terträdare, beror inte på be­un­d­ran för den eller den påven eller bisko­pen, utan på att Kristus valt att byg­ga sin kyrka på apostlarnas grund, och att hennes biskopar måste förbli i gemen­skap med Petri efterträdare i Rom.

    Kyrkan blir aldrig som vi själva skulle önska oss henne. Hon är Kristi Kyr­ka obero­ende av oss. När vi insett hennes hem­lighet blir det en samvets- och sa­lighetsfråga att tillhöra henne. Vi bör sörja och göra bot för hennes brister och försöka påverka hennes handlande, med början hos oss själva, bara vi inte glömmer att hennes in­ner­sta, inklusive hennes Petrus­äm­bete, är större än vad vi kan fatta och fånga med vår tanke. Ännu viktigare är där­för att för­djupa vår tro på kyrkan, den tro som leder till för­undran. ”Vilket djup av rike­dom, vis­het och kunskap hos Gud!” 

    Aposteln avslutar sin förundran över Herrens vägar med en nästan liturgisk for­mu­lering: ”Av honom och genom och till honom är allting. Hans är härligheten i evig­het, a­men.” Vi skall snart höra en liknan­de förundran i den eukaristiska bönens av­slut­ning, när de förvandlade gåvorna lyfts upp över altaret och prästen sjunger: ”Ge­nom honom och med honom och i honom, tillkommer dig, Gud, … all ära och härlig­het…”. Vi står vid källan och höjdpunkten i kyrkans liv, det förunderliga myste­rium som ingen människa kunnat tänka ut, men som läggs i mänskliga händer för att öpp­na himmel­rikets portar för oss.

    Låt oss med tro och lydnad förundras över den Kyrka som uppenbarar och förmed­lar till oss ”rikedo­men, visheten och kunskapen hos Gud!” 

    Amen.