Kortpredikan

– Rut 2:1-3,8-11; 4:13-17 Ps 128:1-5 Matt 23:1-12 –

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noo­mi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax.

”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Bo­as.

Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Den kalla fatalismen dyker upp där man minst anar det. Motpolen till den domi­nerande tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Tron ser vägen mellan dessa ytterligheter – Guds försyn.

Rut var trogen, redbar och uppriktig. Men den avgörande driv­kraf­­ten för att hennes liv nådde sin fullbordan är försy­nen, Guds ledning av män­niskans liv.

Försyn betyder att Gud ser och vet i förväg. Människan upptäc­ker det of­ta först i efterhand. Gud leder och styr, men frågar efter människans medverkan.

Berättelsen om Rut vill öppna våra ögon för Guds försyn. Bakom det vi själva och andra gör, bakom det som händer, också ”olyc­kor” och till­fälligheter, finns en gudomlig vilja och plan med våra liv.

Det som hindrar människan att upptäcka Guds försyn är okun­nig­het och ovilja. Okunnighet botas genom att höra, läsa och lära om försynen i Guds ord och i de heligas liv.

Människan kan själv göra sig blind. Högmodet är den grund­lägg­ande orsaken. Många försöker upphöja sig själva, till exempel ”för att männi­skor skall lägga mär­ke till dem”. Sådant gör män­niskan blind och leder vilse, i slutän­dan till förtvivlan.

Rut vet att hon har funnit nåd. Jung­fru Maria fick höra av ängeln att hon var full av nåd. Hennes liv blev ett svar på Guds försyn, genomdränkt av nåd: ”Må det ske med mig efter ditt ord.”

Redan profeten visste det: ”Du, Herre, leder mig efter ditt råd och skall sedan upptaga mig med ära.”