Dan 7:9-10, 13-14 Ps 97:1-2,5-6,9  2 Pet 1:16-19  Matt 17:1-9

Det förvandlande ljuset

De flesta fascineras av ett vackert ansikte, ett ansikte som lyser. Det kan vara både ett barn och en gam­mal männi­ska. Något lyser fram som attraherar och väcker gläd­je. Det är en, låt vara blek, avbild av Kristi ansikte. Vi ser hans ansikte när det för­vandlas för lär­jung­arna på det heliga berget. Evan­gelisten säger att det lyste som solen, men ock­så den jämförelsen är otillräck­lig. Det lyser av sam­ma gudomliga ljus som Mose såg i den brinnande bus­­ken. När Mose senare tala­de med Gud på det höga berget, blev hans eget ansikte lysande. När män­niskor­na mötte Jesu blick skymtade de samma ljus. Redan profeten kal­lar honom ”den skönaste av män­ni­skors barn”. Det strålade fram i hans märk­­liga gärningar, men allra tydligast i hans ansikte. Kyr­kan bekän­ner att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus.” Profeten har sagt: ”I ditt ljus ser vi ljus”. Själv säger han: ”Den som har sett mig, har sett Fadern”. Männi­skans slutmål är att se detta ljus ”ansikte mot ansikte”. På förklaringsber­get får de tre lärjungarna se ljuset från detta ansikte i för­väg. Vi får höra om det på denna Kristi För­klarings dag, som vi i år får fira på en söndag.  

Det kan tyckas onåbart och högt över vardagens bistra realiteter. Men människan behöver detta ljus för att inte dras ner under sin sanna värdighet. För att inte fastna i förgängliga och världsliga ting. Vi är kallade till det blän­d­ande himmelska ljuset. Ing­en­ting mindre och ingenting läg­re. Jesus tar inte med si­na lärjungar upp på berget i onödan, även om ljuset bara skymtar fram några korta ögonblick. Utan att söka det ljuset säljer vi vår förstfödslorätt, som Esau, för en tallrik jordisk soppa och riskerar att sluta i det eviga mörkret.

Förvisso – Jesus tar dem också ner från berget och talar om sin väg mot lidandet. Sam­ma tre lärjung­ar som varit med på berget, får ock­så vara med i Getsemane, där Jesu ansikte plågas av sorg, bedrövelse och ångest. Den­na dubbla rörelse, upp på berget och ner i dalen, finns båda med i dagens evan­gelium. Flera fornkyrkliga predi­kanter varnar för att längta efter ”förklaringsstunder”. Petri förslag om att bygga hyd­dor fick inte gehör hos Jesus. Augustinus finner anledning att förmana Petrus: ”Gå ner Petrus, gå ner på jorden, predika sanningen, uthär­da lidande och tor­tyr, tjäna i kärlek, då kommer du att nå evigheten, där du skall finna trygghet.”

     Ändå har vi fått detta evangelium. De lärjungar som var med har vittnat om vad de såg och hörde. Idag läggs den mesta mö­dan ner på att förbättra våra jordiska villkor. Men bredvid en felaktig längtan finns en god och helig längtan. ”Sök mitt ansikte”, sä­ger Herren genom profeten, ”sök mitt ansikte ständigt!”

     Om vi inte hade behövt detta evangelium om det gudomliga ljuset, då hade vi inte fått det. Jesus tog själv med sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela världens skull. För att vi skulle få höra om vem som är tillvarons Herre och få se en skymt av ljuset från hans ansikte. Har kyrkan inte varit på berget, då har hon heller ingenting att säga i dalen. Vad skulle kyrkan vara utan sina mysti­ker som vitt­nat om det ljus de aldrig förmått beskriva? Kyrkan skulle förvandlas till en av många män­skliga aktö­rer för en bättre värld. Vem skall ge oss hopp, om Kyrkan inte vittnar om det him­melska ljuset? I efterhand var Marta säkert tacksam för ordet till hennes syster Maria, hon som fick höra att hon utvalt det som var bäst. En av de gamla för­kunnarna tvekar inte att säga: ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppen­barel­sen”, men han fortsätter också: ”låt dig för­vand­las genom denna underbara förkla­ring.” Ty det är avsikten med det gudomliga ljuset – vår förvandling. Den måste börja inifrån. Anastasius av Sinai säger om dem som ser ljuset: ”deras inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild”. Det är det ljuset som lyser fram i hel­gonens ansikte.

    På berget fick lärjungarna höra uppmaningen: ”Lyssna till honom”. En kyrkofader (Ori­genes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva för Guds ord. Lyssnandet be­reder väg för insikten och för ljuset. Vi läser och läsningen övergår i bön. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.” En vägledare (Cassianus) utlägger det så: ”’Bakom stängda dörrar’ ber vi när vi i djup tystnad och med slutna läppar vänder oss till honom som inte utforskar rösten utan hjärtat. ’I det fördolda’ ber vi när vi är samlade i vårt hjärta och vår ande och lägger fram vår bön för Gud ensam’”. Det står att lärjungarna var ”ensamma” på berget. Den som inte odlar en sådan ensamhet har heller inget att ge gemenskapen.

    Beredelsen för ljuset, vägen upp på berget, liknar redan vandringen ner från ber­get, korsvägen mot lidande och död. Men nu vet lärjungen att ljuset finns där. Vi kal­lar det hopp. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att lysa fram. Men uthål­lighet i bönen bereder plats för ljuset. Låt oss lyssna till och lita på pro­­fetorden, så att de lyser ”som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och mor­gonstjärnan går upp i era hjärtan”.

    Det andra som bereder för ljuset är hjärtats renhet. Så att vi kan se med ogrumlad blick. Också det är en kamp, men de erfarna säger att den lönar sig. Ändå beror inte segern på oss, utan på nåden. Gud har givit oss dagens evangelium och dess­utom det konkreta löftet: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

    I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför hans gudomliga härlighet. Det rena hjärtat ser vad som händer på altaret. Ser för att förvandlas. Aposteln säger: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Her­rens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.

    Lovad vare Herren som uppenbarat för oss det förvandlande ljuset.

    Amen.