– 3 Mos 25:1,8-17 Ps 67:2-3,5,7-8 Matt 14:1-12 –

Genom att fira jubelår ges en påminnelse om paradiset. Den sjun­de dagens sabbatsvila når en kulmen när sju gånger sju år, fyrtionio år, följs av det femtionde året som ett jubelår.

Människorna är då fria från mödosamt arbete. De får hämta nä­ring direkt från markens frukter. Därmed får också marken vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Her­ren.

De som ådragit sig skuld och fått lämna egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning. Ingen skall göra orätt mot den andre.

En skymt av Guds ursprungliga plan med hela sin skapelse.

Kyrkan har tagit det mosaiska jubelåret i arv och vi firade år 2016 som ett barmhärtighetens jubelår.

Kontrasten, den sargade och sjuka skapelsen, möter vi i evan­geliet. När Herodes hör talas om Jesus, tror han att Johannes Döparen har återuppstått från de döda. Han förföljs av dåligt samvete. Han har ju låtit halshugga Johan­nes.

Den ena synden bereder mark för den andra, äktenskapsbrott, människofruktan, feghet… En doft av död till död.

Det är tveksamt hur konkret man förmått praktisera jubelåret i Gamla Förbundet. Allt i det Gamla Förbundet pekar framåt.

Hur konkret blir det i Nya Förbundet? Förblir också det en dröm?

Det Nya Förbundet ser vi personifierat i jungfru Maria.

Hon är garantin för att paradisdrömmen inte förblev en dröm. Guds plan, hans försoning och nyskapelse genom Kristus, blev kött i Maria. Hon är garantin för att det är verkligt.

Hon sade det redan vid bröllopet i Kana där det nya vinet flödar över: ”Gör allt det han säger till er!”