– Höga Visan 3:1-4a Ps 63:2-6, 8-9 Joh 20:1-2,11-18 –

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna ho­nom. Hon fort­sät­ter att söka – och finner sin älskade.

Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom, berättar hon det för apostlarna.

Hon fortsätter att sö­ka och återvänder till graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Gråten är ännu inte ren.

Jesus frågar varför hon gråter. Enligt Gregorius den store stäl­ler Jesus denna fråga för att föröka hennes läng­tan, ”så att den sku­l­le flamma upp av brinnande kär­lek”.

Han säger: ”Helig längtan växer nämligen genom att inte genast nå sitt mål. Om den mattas därför att den inte genast når sitt mål, då vore den ingen läng­tan.”

När han tilltalar henne med hennes namn, ”Maria”, visar han att han känner henne och älskar henne. ”Känn igen honom, som kän­ner igen dig”.

I hans blick och personliga tilltal upptäcker människan inte bara sin äl­skade. Hon upptäcker också sig själv.

Bibeln berättar hur Gud söker människan genom att kalla henne vid namn: Mose, Abra­ham, Samuel… Den gode Herden ”ropar på sina får med deras namn”. Uppenbarelseboken talar om den vita stenen, på vilken det namn står ”som ingen känner utom den som får det”. Inför den Högstes ansikte kunde den helige Benedictus bo hos sig själv.

Maria från Magdala blir apostlarnas apostel. ”Säg till mina bröder att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.”

Det djupast per­son­liga in­tegreras i kyrkans apostoliska kallelse. Kyr­kans yttre kallelse har sin käl­la i henne inre.  

”Ditt ansikte, Herre, söker jag.”