Apg 8:5-8,14-17 Ps 66:1-3a,4-7a,16,20 1 Pet 3:15-18  Joh 14:15-21

Kärlek och bud, förenade av Anden

Ibland dyker det upp en motsättning mellan kärlek och bud. Den ene frågar efter klara bud, medan den andre bara vill höra om kärlek. Den ene efterlyser lag och ordning, den an­­­d­re empati och känsla. Båda kan hämta goda ar­gument ur Skriften, men prob­le­met är att det uppfattas som en motsättning, som ett antingen – eller.

I evangeliet hörde vi Jesus säga: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”. Av någon motsättning hör vi ingenting. Tvärtom. Ur kärleken till Jesus växer en vilja att hålla hans bud. Vi ser detta hos barnet som älskar pappa och mamma och därför med glädje vill göra som de har sagt. Att säga sig älska Jesus men inte hålla hans bud blir ”fromt” hyckle­ri. Att vara ivrig i gudstjänsten och försvara den katolska tron, men sedan baktala, skvallra eller döma sin nästa, blir ett dubbelspel. Li­ka­­så att gå förbi den hungrige och nödställde. Apos­teln skärper det i kärlekens höga visa: ”Om jag delar ut allt jag äger och om jag låter brän­na mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit”. Han har lärt det av sin Mästa­re: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” Men är det inte omöjligt för en svag människa?

Det är som om Jesus förstod sina lärjungars reaktioner. Han fortsätter: ”Jag skall be Fa­dern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: ’Sanning­ens ande.’” Anden förenar kärleken och buden, precis som den förenar Fa­dern och Sonen i den Heliga Treenigheten. I sitt avskedstal förutsäger Jesus Pingsten, den helige Andens gåva till kyrkan och i de troendes hjärtan. Vi behöver Anden för att tron skall bära frukt i kär­lek och ge de troende iver och villighet att hålla allt vad Jesus har befallt. Det var ju vad Jesus gav sin kyrka som uppdrag: ”lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”. Därför gav han dem också löftet att vara med dem alla dagar till tidens slut. Det är löftet om Hjälpa­ren, den helige Ande.

För många är Anden okänd. Inte ens efterfrågad. ”Världen kan inte ta emot den”, säger Jesus. Med världen menar Jesus här den värld som vänt sig bort från Gud och vill leva på egna villkor. Den världen varken kan eller vill ta emot sanningens Ande. Då skulle den inte fortsätta som den gör. Anden visar värl­den vad synd, rättfärdighet och dom är. Då är det trevligare att hålla sanningen ifrån sig. Ofta avvisas sanningens Ande med samma inten­sitet som man avvisade Jesus. Det är ju hans Ande.

”Men ni känner den”, säger Jesus till sina lärjungar. Trots att Jesus väl vet om sina lär­jungars svaghet. Han vet att de nu är förvirrade och rädda, att de flesta skall svika honom när han tas till fånga. Trots det säger han att de känner Anden. Jesus hade lämnat djupa spår i sina lärjungars hjärtan. Så mycket hade de förstått att det inte fanns något alterna­tiv. ”Till vem skulle vi gå?”, sade Petrus en gång när många drog sig undan. I deras svag­het fanns en kraft som var starkare. Nu bekräftar Jesus löftet om en Hjälpa­re. ”Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.”

Så talar han om att gå bort och att världen inte längre skall se honom som den såg ho­nom under hans jordeliv. Men en dag skall komma, säger Jesus, då lärjungarna skall för­stå. De skall förstå att han är i Fadern, att de är i honom och han i dem. Då alla pusselbi­tarna kommer på plats och allt sammanfattas i honom. Vad är det för dag?

I Johannesevangeliet talar Jesus inte bara om den dagen som något i fram­ti­den. Enligt Johannes börjar den dagen och det eviga livet redan här och nu. Det är den dag då vattnet förvandlas till vin i Kana. Det är den dag då den blindfödde får sin syn. Men det är också den dag då hans motståndare beslutar att röja honom ur vägen. Den dag då några befästs i sin blind­het, medan andra får sina ögon öppnade. Det är idag, den inne­varan­de dagen. Den ene går hem från mässan blindare än han kom. Den andre för­står att han har glidit in i mörker, men vaknar upp. Det uppvaknandet är ett tecken på att männi­skan inte är läm­nad ensam. Att någon fortfarande frågar och söker henne: ”Människa, var är du?” An­den väc­ker den sovande människan ur dödens sömn. Det är inte alltid behag­ligt, men det är hälso­samt. Kyrkan ber om det varje morgon: ”Låt hjärtat som var stumt och dött, bli återska­pat på­nyttfött”. Så att människan kan öppna sina ögon och se. Gå ut ur grå­diset och börja leva.

I andra läsningen hörde vi: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”. Frågor om tron kommer ofta när vi inte är beredda. Först i efterhand, när det är för sent, kommer vi på vad vi skulle ha sagt. Då blir svaret därefter. Stenar i stället för bröd. Vi skall svara ”ödmjukt och respekt­fullt”, säger aposteln. Lärjungen behöver just den Hjälpare som Jesus utlovat. När dagen eller stunden kommer kan inte beräknas i förväg.  Därför behövs ständig beredskap. ”Var alltid bered­da!”

Inte heller vet vi i förväg när vi möter en människa som behöver vår hjälp. Prästen och leviten på väg till templet i Jerusalem var inte beredda att få se den slagne mannen vid väg­kanten. Samariten var det. Ve den som på den yttersta dagen får höra Jesus säga:

”Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.

Inte heller kan vi i förväg räkna ut när de onda tankarna dyker upp. Ingen förnuftig män­niska vill tänka onda tankar. Ändå upptäcker hon att det är just det hon gör. Till och med på helig plats. Onda tankar avslöjar bristande vaksamhet. Lärjungen hade somnat på sin post. Kanske hade hon glömt hur man skiljer mellan an­darna och aningslöst börjat för­handla med sådana makter som skall drivas ut direkt.

Så att dagen i stället blir en upptäckt. Upptäckten av att vi har en Hjälpare, som för­vand­lar de tunga buden till ett milt ok. ”Den dagen” säger Jesus, ”skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er.” Den dagen vidgar sig hjärtat. Lärjungen löper Guds buds väg med kärlekens outsägliga sötma.

 Den kärleken är en ren gåva, en gåva av Anden. Den känns igen på doften, kärlekens doft i och mellan dem som älskar varandra. Den erbjuds lärjungen varje dag och har sin källa i den eukaristi vi nu ska fira.

”O Du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks glöd.”

Amen.