– Apg 16:1-10 Ps 100:1b-3,5 Joh 15:18-21 –

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt mot­­stånd.

I en syn om natten kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”ge­nast” – lika snabbt som när Josef vak­nar upp ur drömmen. Evan­ge­liet tar steget över till Europa.

Europa tycks idag vända ryggen till vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rättvisa do­mar. Idag tycks rol­ler­na ombytta och världen dömer ut kyrkan, ibland tyvärr med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det.

Men utan att glömma sitt upp­drag eller anpassa det till en kultur som avvisar och glömmer vad den en gång fick del av.  

Glömska kan vara moraliskt oskyldig, men inte alltid. Ofta glömmer män­­­niskan det hon inte vill hö­ra. Mörkret ges plats och fäs­te i hjärtat. Det mörk­ret provoceras av ljuset.

Det är detta mörker som Jesus kallar ”värl­den”. Det är inte den skapa­de värld som Gud älskar, utan den värld som vill vara sin egen her­re.

Jesus kallar sina lärjungar ut ur den världen och drar därför på sig värl­dens hat. Den världen styrs av en fiende som vill ha her­ra­välde över män­niskan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Den värl­den har inte skapat oss. Inte heller har människan skapat sig själv. ”Her­ren har gjort oss och inte vi själva.”

Därför blir konfrontationen mellan Jesus och världen oundviklig. Och den fortsätter genom historien: ”Har de för­följt mig, kommer de ock­så att förfölja er.”

Vi be­höver urskilj­ningens gåva för att inte fångas av de främmande makterna. Dessa makter är vad Benedictus kallar ”denna tidsålders gärningar”.

Varningen följs av det goda rådet: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.  

Låt oss med förtröstan följa både Herrens varning och hans goda råd.

Vi hörde Herrens avsikt för några dagar sedan: ”För att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig”.