Kortpredikan S. Athanasios, biskop och kyrkolärare

– Apg 11:19-26 Ps 87 Joh 10:22-30 –

”Jag och Fadern är ett.”

Athanasios visste det. Men han fick kämpa för tron på Sonens vä­sensenhet med Fadern, bland annat genom 17 år i lands­flykt. Det fanns tider då de arianska bisko­parna var i majoritet.

För honom handlade det om själva frälsningen, om att vinna livet. Om Kris­tus inte var gudomlig, ”av samma väsen som Fadern” (trosbekän­nelsen), kunde han inte gudomliggöra män­niskan. Inte heller kunde han sä­ga: ”Jag är livets bröd”.

För Athanasios var det inte bara en trosfråga. Han var nära vän med Antonios den store, munkarnas fader, vars biografi han skrev.

Antonios hade drabbats av frågan, ”vill du bli fullkomlig?” Det betyder delaktighet i den Fullkomlige. Hans erfarenheter och liv skulle prägla klostren och det andliga livet ända in i våra dagar. Liksom Athanasios höll fast vid den fulla tron, höll Antoni­os fast vid att söka det fulla livet.

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Steget över den judiska grän­sen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Redan psalmisten har sjungit om det. ”Rahav (Egypten) och Ba­bel skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Ty­ros och Kush”.

Psalmisten visste att Sions gränser skulle vidgas ut­över de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hed­ningar­na) skall det heta: ’Där är de alla föd­da'”.

Sonens enhet med Fadern är källan till de troendes kallelse till helighet. Den kallelsen vore orimlig om vi inte vore ”födda på nytt” genom dopet och gjordes delaktiga av gudomlig natur genom den he­liga eukaristin.

Kallelsen är samtidigt en gåva. ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under.”