Gen 2:7-9;3:1-7 Ps 51:3-6a,12-14,17 Rom 5:12-19  Matt 4:1-11

Kan frestelsen övervinnas?

Vem hade för styvt ett år sedan trott att vi skulle ha ett fullskaligt krig i vårt närområde? Och vem hade trott att det skulle vara så länge? Vilka makter styr historien? Vad styr den enskilda människans liv? Det mesta råder vi inte över. Men människan är inte helt utläm­nad. Människan kan välja vilken makt hon vill utsätta sig för. Att ni kommit hit till mässan är ett sådant val. ”Män­niskan får det hon väljer”, hörde vi för ett par söndagar se­dan. Det eli­mi­­ne­rar inte kampen, men påverkar dess utgång, om livet skall sluta i lycka eller olycka.

   Berättelsen om hur Jesus förs ut i öknen och frestas av djävulen är en koncentrerad bild av tillvarons kamp mellan gott och ont. Djävulen frestar Jesus att svika det uppdrag han fått av Fadern. Jesus avvisar djävu­lens frestelser och till slut betjänas han av änglar. Vi ser vilka krafter som är verksamma på den historiska scenen.

   Varför faller människan för frestelsen att synda? Hon vet ju hur dumt det. Hon biter sig i tungan nästan innan den elaka rep­liken har lämnat tungan. Hur kunde jag bli så arg över en små­sak? Var­för utsätter hon sig för påverkan som hon vet skadar henne? Först i efter­hand inser hon sin dumhet. Psykologi och andra vetenska­per kan för­klara en hel del, men inte allt. Något eller någon tycks hela tiden sabotera också de bästa ambitio­ner­. Kristen tro vet att det finns en ond makt, intelligent och listig. Det var för att be­fria oss från denna makt som Gud sände sin Son. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln. När den utsände Befriaren träder fram på scenen är det därför naturligt att satan går till motan­grepp och försöker få Jesus att avvika från sin uppgift. Or­men hade lyc­k­ats med Adam en gång i begyn­nelsen. Adam fres­ta­des och föll. Den andre Adam, Kris­tus, genom­skådar listen och består pro­vet.

   Kunde Jesus frestas? Som Guds Son kunde han förvisso inte frestas. Han var stän­digt ett med sin Fader. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, sä­ger aposteln Jakob. Det är som människa Jesus fres­tas. ”Vi har en överstepräst”, säger He­breerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Fres­telsen var inte på låtsas. Att Jesus är Guds Son gör honom inte mindre mänsk­lig. Men allt sker för människans skull, för att hon skall få hjälp i frestelsens stund.

   Han lärde oss inte bara ge­nom sin lära och sitt exem­pel. Han delade våra villkor genom att utsät­tas för våra frestelser. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende. Han antog våra mänskliga villkor. Kyrkofadern fortsät­ter: ”från ho­nom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredö­me. Den som följer honom får del av hans kraf­t mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det natur­ligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyd­dar oss och hjälper oss?” Tron på Jesus är det viktigas­te vapnet i kam­pen mot frestelsen. 

   Psaltarpsalmen 91 dyker ofta upp i fastetidens liturgi, sär­skilt i tidegärden. Psalmen an­vän­der bilder för olika frestelser. Några kom­mer listigt smygande som ormen. Andra försö­ker skrämma, som när lejonet ryter. Andra frestar till leda och uppgivenhet, som middags­hettan efter ma­ten. Men psalmen talar lika myc­ket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Her­ren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig. Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”. Detta mäktiga beskydd befriar oss inte från eget ansvar och kampen kan bli hård. Det är Kristi lärjungar som skall ”gå fram över lejon och ormar”, som skall ”trampa på vilddjur och drakar”. Tydligast ser vi det hos helgonen.

   Matteus berättar att djävulen citerar bibeln. Han är listig och uppträ­der ofta ”som en lju­sets ängel”. Den frukt han lockar med är inte avskräckande och ful på utsidan. Fruk­ten som Adam lockades av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam fres­tades av var miss­tro och olydnad mot Gud och det han hade sagt. Därför måste vi lära oss att skilja mellan an­dar­na. Lära oss genomskåda de förrädiska halvsanningarna, t.ex. det förföriska talet om män­niskans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, lära oss skil­ja mel­lan legitima behov och själviska begär, mellan den sunda läran och trender i tiden. 

   Ändå är det inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han fres­­­tar med är variationer på samma gamla tema, ”njutning, ära och makt”. Eller som apo­s­teln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen be­gär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (i stället för att med glädje se det sköna), vad högfärden skryter med” (i stäl­let för en sund stolthet och tacksamhet över de gåvor jag fått).

   Som hjälp har vi fått fastetiden. Under en särskild tid får vi hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om där ovanor fått grepp om oss, att återupp­täcka glädjen i att göra det goda och att följa Kristus. Och att inte behöva stå en­sam, utan få göra det i gemen­skap med hela kyrkan.

   Det första rådet i kampen är att genomskåda, att se frestelsen som frestelse. Att upp­täc­ka sin värdig­het som människa. Att vi inte är hjälplösa offer för påverkan och infall. Att hjär­tat inte behöver vara en tummelplats för allt möjligt skräp. 

   Det andra rådet är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Att med vil­jan ta avstånd från det onda. Så länge människan håller fast vid den goda viljan är hen­nes hjärta rent, även om frestelserna dansar för ögonen och tröttar ut kroppen. Att frestas är ingen synd. Synd blir det först när hon samtycker till frestelsen. Tum­regeln är att avvisa fres­telsen redan ”vid porten”, innan den slinker in i hjärtat. Släpper vi in den blir kampen läng­­re och svårare. Förhandla inte med frestelsen! Bli inte förvånad, men låt dig inte heller gripas av rädsla och klenmod. Underskatta inte den kraft du bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Ingen kan förföras av djä­vu­len om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader. Det är egentli­gen ett privilegium att få delta i Kristi befrielsekamp av världen.

   Det tredje och viktigaste har vi redan sagt. Lita på Guds hjälp! Du som har valt att stå under Kristi ledning och beskydd. Vi upptäcker hans hjäl­p genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönens vapen och inte släppa det vapnet förrän frestelsen vikit undan. ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer ige­nom den”, säger aposteln. Inte heller gripas av förtvivlan om man fallit, utan genast resa sig och fortsätta framåt, utan att någonsin miss­trösta om Guds barmhärtiga hjälp.

   Amen.

Öppnade är ångerns heliga portar, låt oss med fröjd gå in genom dem i avhållsamhet från mat och från syndiga begär. Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje. Ja, med glädje går vi in i Fastans heliga tid för att börja den andliga kampen – så att själen blir renad och kroppen luttrad. Låt oss i kärlek hålla ut, så att vi blir värdiga att skåda Kristi allraheligaste lidande och Påskens saliga högtid.

Bysantinsk fastebön