Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi.

Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

År 1980 gjorde Johannes Paulus II dem till Europas skydds­­patro­ner, tillsammans med den helige Benedictus. Europa måste an­das med sina båda lungor. 

Jesus skickade ut sina lärjungar två och två till den plats ”dit han själv ämnade sig”. De röjde väg och beredde plats för sin Her­re.

Det är mission i ett nötskal, att röja väg och bereda plats för Her­ren.

Bröderna hade båda erfarenhet av klosterliv. Kyrillos slu­tade sitt liv som munk i ett kloster i Rom, medan Metho­dios fortsatte de­ras ge­mensamma mission.

Missionären förkunnar frid över det hus han besöker. Friden är verklig, inte bara en mänsklig önskan. Det gör skillnad att ta emot den eller att inte göra det. Jesus säger: ”Om där bor en fridens man, skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er”.

Samma mission behövs på nytt i Europa, med början i det egna hjärtat. Utan hjärtats renhet be­re­ds inte plats för Guds rike, som är ”rättfärdig­het och frid och glädje i den helige Ande”.

Mission behöver platser där frid råder, ”tecken på den nya mänsklighet som du i kärlek för sam­man och försonar med dig” (bönen över offer­gåvorna).

I varje eukaristi hör vi Jesus säga, och vi tror på det han säger: ”Frid läm­nar jag efter mig åt er, min frid er jag er”.