– 1 Joh 2:29-3:6 Ps 98:1,4-6 Joh 1:29-34  –

”Den som förblir i honom syndar inte.”

Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet.

Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. 

Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

Den döpte som syndar måste först ”lämna” Jesus. Att sluta ögo­nen för ljuset och gå in i halvdunklet. Ett tecken på det är att bö­nen tyst­­nar.

Syndaren ger rum för vad erfarenheten kal­­lar ”tillfäl­len till synd”, plat­ser, bilder, umgänge eller tankar som fres­tar till synd.

Syndaren har ”dragit sig undan”, som Be­ne­dictus säger i regel­prolo­gens avslutning. Onda tan­kar tar över och män­niskan faller för frestel­sen.

Vi ber, håller oss vakna och håller ut i kampen för att för­bli i ho­nom. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Herren.  

Det sker i den tro som över­går i hopp. ”Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.”

Det öppnar för förvandlingen. Vi medi­terar för att bli seende, för att bli kontemplativa.

Mönstret ser vi i den heliga eukaristin, där kyrkan, un­dervisad av pro­feten, säger: ”Se Guds lamm, som borttager värl­dens synd”.

Att kommunicera är att skyddas mot synd, att stärkas i gemen­ska­pen med Her­ren och att förvandlas av honom som vi får del av.

”Den som förblir i honom syndar inte.”