Jes 52:7-10  Ps 98:1-6 Heb 1:1-6  Joh 1:1-18

Förtätat ord

Julen är fylld av skenbara motsatser. Det vi ser och smakar är glitter och glögg. Men det vi firar är ett fattigt föräldrapar på väg att skattskrivas. De fick inte ens plats i här­bärget när Maria skulle föda. Det skedde obemärkt, men barnet väcker fortfarande hopp och gläd­je, samtidigt som det alltmer väcker strid och blir motsagt. Det nyfödda barnet i Betlehem gör Gud synlig, samtidigt som Guds männi­skoblivande är svå­rare att fatta än något annat i den krist­na tron.

”Julevangeliet” enligt Lukas som vi hörde i natt, kan vi se och föreställa oss. Änglar och herdar samsas med oxen och åsnan vid våra julkrubbor. Men när vi i denna högmässas evangelium hör evangelisten Jo­han­nes förkunna samma budskap blir det svårare för våra sinnen. ”Ordet blev män­niska.” – ”Ordet”, logos, har en flerfaldig innebörd. Johannes börjar sitt evangelium med att hänvisa till det ord som var i begynnelsen hos Gud, det Ord som en gång skapade allt. ”Utan det blev ingenting till som finns till.” Ordet är Guds Ord, hans tanke, plan och me­ning med all­ting. ”Ordet var Gud”, sä­ger Jo­han­­nes. Kyrkans tro säger oss att detta Ord är den andra personen i den heliga Treenig­heten. Detta Guds Ord blev människa, det barn vi tillber i krubban.

I traditionen har det kallats ett ”förtätat” ord, verbum abbreviatum, bokstavligt det för­kor­ta­de ordet. Alla ord har koncentrerats och samlats i ett enda ord. Som när solens ljus sam­las i en enda brännpunkt. Predikantens tanke går till modern da­torteknik, det försumbart lilla jag nu vet om den. Oerhörda mängder information, som tidi­gare kräv­de enorma biblio­tek, kan numera samlas i en minimal behålla­re, ett så kallat datachips, om jag förstår det rätt. Allt koncentreras, ”förtä­tas”, i ett enda minimalt utrymme och är dessutom inte ”död information”, utan ”verk­samt”. Kyrkofäderna säger att alla Guds ord, alla hans tankar och hela hans gudom­liga för­­nuft, har samlats i ett enda ord. Jämförelsen med ett datachips är naturligtvis bara en liknelse. Eftersom Gud är en per­son, har hans närvaro samlats, inte i ett ”rum”, utan i en person, i människan Jesus Kris­tus. Paulus formu­lerar det så: ”I Kristus har hela den gu­domliga fullheten för­kroppsligats och tagit sin bo­ning”.

Katekesen säger: ”Kristus, Guds son som blivit människa, är Faderns enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord. I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas nå­got annat ord än detta.” Därför är också hans mor Maria unik, jungfrun som födde. ”Aldrig har något så­dant hänt, aldrig skall det ske igen.” Vi sjunger det i en antifon i tidegärden varje dag den­na julvecka. Så citerar katekesen en känd formulering av Johannes av Kor­set: ”Sedan Gud har gett oss sin Son, som är hans Ord, så har Gud inte något mer att ge oss.” Det kan låta som om för­rådet är slut, men det är tvärtom. ”Han har sagt oss allt på en enda gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Fäderna hänvisar till Psaltaren 62:12: ”En gång har Gud talat”. (Bibel 2000: ”Ett har Gud talat”.) Därför kan Johannes av Korset fortsätta: ”ty det som han delvis sade till profeterna, det sade han helt och hållet i sin Son, i det att han gav oss allt det som är hans Son”. Vi hörde samma tema i dagens andra läs­ning ur Hebreer­brevets inledning: ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeter­na, men nu vid denna tids slut har han talat till oss ge­nom sin son”. ”Där­för”, fortsätter Jo­hannes av Kor­set, ”skulle den som fortfarande skulle … önska en vision eller en uppenba­relse inte bara begå en dårskap utan också kränka Gud, eftersom han in­te fäster blicken på Kristus, utan söker något annat eller något nytt”.

Det är därför Kristus kan säga att allt i den heliga Skrift handlar om honom. Han säger det till lärjungarna på väg till Emmaus, eller när han säger till fariséerna: ”Skrifterna vittnar om mig”. Det är därför han finns, om än fördold, redan i Gamla Förbundets skrifter, i deras perso­ner och händelser, till exempel i de O-antifoner, som vi sjungit dagarna före jul. Det gör ho­nom till Skrif­tens stjärna och kärna. Det är honom vi söker, var vi än läser i bibeln. Och när vi funnit honom växer hungern och vi söker honom ständigt vidare, ty hans förråd är outtömliga och gör oss till allt ivrigare sökare av honom som vi funnit.   

Det är detta Ord som ger mening åt allt, åt alla andra ord och händelser i våra liv och i hela his­to­rien. För honom skall en gång alla knän böja sig. Det är endast i honom som allting fin­ner sin slutliga mening. Utan honom går till­varon i bitar och fragmentiseras. Människan går sönder, fastnar i ångest, kastas ut i kaos eller dras in i meningslösa projekt. På grund av arvsyndens smitta blir människorna lätt ovänner och startar krig med varandra. Men han har ge­nom sin död och uppståndelse dödat ovänskapen och brutit ner alla skiljemurar. Han är den som försonat, förenat och nyskapat allt under ett enda hu­vud. (Efes 1:10) Han är Alfa och Omega, all­tings begynnelse och alltings mål.

Därför kan psalmisten säga: ”När jag har dig saknar jag ingenting”. Det är ingen from överdrift. Det är en upptäckt av hur det förhåller sig. Herdarna som faller på knä inför krubban är inte ba­ra fromma judar som funnit sin Messias. De symboliserar alla människor som funnit nyc­keln till sitt eget och hela tillvarons mysterium. Bredvid de förmodligen analfabetiska her­dar­na skall snart också de vise männen falla på knä – inför samma barn.

Vad är orsaken till och drivkraften i denna vår tillvaros innersta och avgörande rörelse? Johannes säger det i ett av sina brev: ”Gud är kärlek”. I sitt evangelium låter han Jesus säga: ”När jag har blivit upphöjd på korset skall jag dra alla till mig”. Paulus uttrycker det så: ”Han som var rik, blev fattig för vår skull”, och så fort­sätter han, ”för att göra oss rika”. Or­det förtätades, förminskades, för att göra oss män­niskor delaktiga av sin gudomliga kärlek och härlighet. Kyrkofäderna säger det åter och åter: Gud blev människa för att gudomliggöra oss män­niskor.

Ordet förtätades för att vidga våra egocentriskt trånga hjärtan, vidga dem för att fyllas av den gudom­liga kär­leken, för att ge oss glädjen och vår sanna värdighet tillbaka, för att föda oss på nytt till gu­domligt och evigt liv och göra oss lika honom som blev människa för vår skull. Ju­­­lens sali­ga utbyte!

Kom låt oss tillbedja honom som blev fattig för att göra oss rika!

Amen.