– Jes 11:1-10  Ps 72:1-2,7-8,12-13,17  Luk 10:21-24 –

Det är i förstone förvånande att höra detta jublande evangelium i adventstiden. Vi förväntar oss kärva texter om vaksamhet eller skrämman­de apokalyptiska framtidsscenarier.

Här hör vi Jesus jubla genom den helige Anden. Det är kanske det ”största” som Jesus säger om sig själv i de synoptiska evan­gelierna. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Som om det redan var pingst.

Orsaken måste vara att detta evangelium ”behövs” för att mot­svara den stora pro­fetian i första läsningen. Den utlovade Mes­sias skall vara fylld av Guds sjufaldiga Ande.  

På honom skall Herrens Ande vila, vishet och förstånd, råd och starkhet, kunskap och gudsfruktan. Vi fick den gåvan när vi kon­firmerades.

Att vilddjur och boskapsdjur kan samsas ger löfte om ett fredens och fridens rike.

Budskapet måste vara: Låt hjärtat vidgas! Nöjd dig inte med små och fåfängliga gåvor! Glöm inte slutmålet!

Det är det yttersta målet, Guds eviga rike, som är vårt hopp. Det är när det hoppet försvin­ner som de troende förlorar sin frimodig­het och dras ner i historiens hopplösa malström.

Också för profeten var utgångspunkten liten och oansenlig. En avhuggen stam, en stubbe, det var vad som återstod av den mäk­­tiga Davidsdynastin.

Han skall ”stå som ett baner för folken och hans boning skall vara idel härlighet”.  

Det är detta hopp vi skall vittna om. Det börjar i det egna hjärtat när vi firar advent på allvar.

Det är detta hisnande vi firar i varje eukaristi.