– 3 Joh v. 5-8 Ps 112:1-6 Luk 18:1-8 –

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studi­er och manuellt arbete.

Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kris­tus sade att Gud in­te lå­ter sig avbil­das och att Kristi enbart mänskliga kropp ingenting säger oss.

Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två natu­rer, den gu­domliga och den mänsk­liga, är förena­de i en per­son. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. ”Sök hans ansikte ständigt,” sjunger psaltaren.

Det är samma mönster i bönen. Je­­sus ger oss liknelsen om den envisa änkan för att lära oss att ”alltid be och inte ge upp”.

Evan­geliets berättelser och liknelser väcker och stöder tron, men tron måste besvaras i bön.  

När den egna tron tynar bort och riskerar att dö, då har dessförin­nan bö­nen tystnat. Människan har fångats av annat. 

Ingen makt, förutom den egna trögheten och oviljan, kan hindra människan att be.

Redan bönen, hur svag den än är, rymmer bönhörelse. ”Var och som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Löftet ger hopp, som vårdas och växer genom bönen.

Den heliga eukaristin är både bön och bönhörelse.

Eukaristin är också den fullkom­liga ikonen. ”Se, Guds Lamm, som borttager världens syn­der.”

”Smaka och se att Her­ren är god.”

På väg mot den eviga tillbedjan och det saliga skådandet, ansik­te mot ansikte.