– Hes 18:1-10, 13b, 30-32  Ps 51:12-17 Matt 19:13-15 –

Är människan i stånd att byta kurs och bryta med överträ­del­­ser och ova­nor? Är hon inte ett hjälplöst offer, styrd av arv och miljö? Är hon inte ett barn, totalt beroende av att någon ger hen­ne det hon behöver? Att Jesus välsignar barnen tycks peka i den riktningen.

Frågan har följt kyrkan från början. Både frågan om män­niskans frihet och frågan vilken roll nåden spelar.

På 600-talet ifrågasattes om Kristus hade en äkta mänsk­lig vilja (mono­te­le­tismen). Kejsaren stödde dem som menade att Kristus bara hade en gudomlig vilja.

Munken Maximos Confessor blev martyr för sin övertygelse att Kristus ock­så ha­de en äkta mänsklig vilja. Utan den hade han inte delat vå­ra mänskliga villkor. Med denna vilja överlät han sig i Get­sema­ne åt Fa­derns gudomliga vilja. ”Om jag måste tömma denna bäga­re, så låt din vilja ske.”

Endast så kan han vara ett verkligt före­döme. Samtidigt ger hans nåd det stöd som vår vilja behö­ver. Män­niskan ber med sin vilja: ”Ske din vilja.”

Det sker i varje eukaristi, när människan säger sitt ”Amen” till den nåd hon tar emot.

För Maximos är människan en medlare mellan Skaparen och det ska­pade. Hon och kyrkan dras in i det han kal­lar den kosmiska li­turgin. En grandios vision av tillvarons innersta väsen.

Guds härlighet kan skymtas av dem som överlå­ter sig åt Guds vilja. Gud har blivit verklig männi­ska, för att göra henne delaktig av gudomlig härlig­het.

I evangeliet vill lärjungarna hindra barnen att komma till Jesus. Kyrkan har använt ordet som skäl för att också barnen kan döpas och höra till Kyrkans gemenskap. Nåden är alltid gratis.

Bredvid nåden är viljan väl­digt liten, som ett barn. Ändå frågar Herren efter den.

Det gör han eftersom han älskar oss och vill frigöra och fullkomna kär­le­ken hos män­ni­skan. Först när hon använder sin vilja upptäcker hon sitt to­tala beroen­de av nåden.