– Am 9:11-15 Ps 85:9,11-14 Matt 9:14-17 –

”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem.”

Det är en oerhört påstående. Hans lärjungar visste att i Skrifterna syftade ”brudgummen” på Gud själv, ”Herren, din Gud”, som tagit sitt folk som brud. Jesus är inte bara en profet.

Därför kan man inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar. Inte bara lap­pa på det gamla. Brudgummen gör allting nytt. Allt förvandlas.

Vi vet det i teorin och har läst det i böcker. Men vi erfar det först när vi håller ut och väntar i mörkret.

Det gudomliga ljuset uppfattas av män­ni­skan som mörker. En­dast i svagheten kan Gud gjuta sin kraft. Endast den ödmjuke kan upphöjas.

Redan profeterna har antytt det radikalt nya. Det nya är närvar­ande, men fördolt redan i det gamla. Profeten Amos låter Gud säga. ”Jag skall då plantera dem i deras eget land.”

Männi­skans ”eget land” är det hon är skapad för att leva i. Hon får dricka av vinet från de vingårdar hon själv har plan­terat och äta fruktan av de trädgårdar hon själv har anlagt – men nu genom nåden.

”Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.”

Vi ser det hos Maria och firar det i den heliga eukaristin.

”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja när brudgummen är hos dem.”