LÅNGFREDAGEN
Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande
Jes 52:13-53:12 Ps 31:2,6,12-13,15-17,25 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42
Ett fullbordat liv
I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Jesus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till marken. Också i samtalet med Pilatus är rollfördelningen omkastad. Det är inte Jesus som är maktlös, utan Pilatus. Han får inget grepp om denne fånge. Som en hämnd mot judarna låter han sätta upp ett anslag på korset: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” På otaliga kors genom historien låter Herren Pilatus förkunna sanningen. Också i detaljerna skymtar ljuset fram. Den korsfästes kläder blir inte sönderskurna. I stället uppfylls skrifterna. ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” Vi hörde det redan igår kväll när altaret kläddes av. Också när bödlarna kommer för att krossa de korsfästas ben och påskynda deras döende sker något oväntat. De kommer för sent. När de kommer till Jesus har han själv redan överlämnat sin ande. Så handlar inte en förlorare, utan en som fullbordar sitt liv.
Johannes har skrivit sitt evangelium i ljuset från uppståndelsen. Men det betyder inte att vi får gå bredvid eller ”hoppa över” korset. Då förminskas uppståndelsetron till ett vagt hopp om livets seger över döden. Vi måste leva oss in i och upptäcka vår delaktighet i Jesu lidande och död för att få del av korsets kraft.
Redan profeten Jesaja i första läsningen ser det. ”Det var våra smärtor han bar. Han var sargad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som orsakar hans lidande. Kyrkan tvekar inta att lägga det tyngsta ansvaret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den uppriktige och ödmjuke upptäcker att det är hans/hennes synder som rev sönder hans hud och lät spikarna tränga in i hans kropp. Men då ser han också något mera. Han ser att det ur Jesu kropp rinner fram vatten och blod, upprinnelsen till kyrkan, hennes dop och eukaristi, och därmed tillgång till ett nytt och fullbordat liv.
Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, för den som faller av fri vilja och för den som är trött på allting och frestas av det tredje fallet, det som stavas förtvivlan. Insikten växer och människan upptäcker att synderna växer fram ur henne själv, ur hennes ego, den själviska och dödsdömda människan. Paulus kallar det den ”gamla människan”. Den som måste korsfästas och dö. Men när det sker i den Korsfäste görs hon beredd för uppståndelse och ett nytt liv.
Hon står inte ensam, trots att det avgörande sker i hjärtat. Vid korset får hon en moder. ”Se, där är din mor.” Hon ställer sig bredvid Maria som vid korset betraktar sin son, en bild för kyrkan som i denna korsgudstjänst ser sin frälsare fullborda sitt liv, för att de troende skall fullborda sina liv. Det som är fullbordat i Jesus kan fullbordas i människan.
Snart skall vi sjunga: ”Ditt kors, o Herre, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjunger vi; ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje”.
Amen.
[1] Katekesen 598.
