2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Kärlek ända till slutet

Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens arbete. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge mod åt de trötta, sörjande och bedrövade, ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss.

Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att lida och dö. Petrus har inte förstått. Han tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det vore något man ge­nomför med lite entusiasm och uppkavlade ärmar. Hans projekt kros­sa­des när modet svek honom och han för­nekar den Herre han hade lovat att ge sitt liv för. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Fottvagningen liknar den heliga eukaristin, som Jesus ger sin kyrka denna kväll. Hög­tiden kallas ”kalkens födelsedag” och firas med stor högtidlighet. Evan­ge­lis­ten Johannes berättar om fottvagningen på det ställe där de andra evangelis­terna be­rättar hur eukaris­tin instiftas. De båda hand­lingarna belyser och för­klarar var­an­d­ra. Också i eukaristin böjer sig Je­sus ner och betjänar sina lärjungar. Han böjer sig så djupt att han ger sig själv, sin kropp och sitt blod, som mat och dryck. Han ger sin kyrka den gåva, utan vilken hon inte kan leva.  

I fottvagningen får apostlarna ett uppdrag av Je­sus: ”för att ni skall göra som jag har gjort för er”. När eukaristin instiftas får de också uppdra­get och fullmakten att göra det Je­sus gjor­de: ”gör detta till min åminnelse”. Skär­torsdagen är där­för också prästäm­be­tets dag. I oljevig­ningsmäs­san, som normalt firas denna dags förmid­dag i stiftets domkyrka, invigs de heliga oljorna, men i samma mässa förnyar präs­ter­na också sina löf­ten som tjänare till och förvaltare av des­sa mys­terier.

Samma mönster finns redan i fottvagningen. Där ges uppdraget att tvätta varand­ras fötter och bära var­andras bördor. Den helige Benedictus hänvisar till detta när han talar om hur gäster skall tas emot i klost­ret, eller hur bröderna skall bära varandras svagheter med största tå­la­­mod. En kyrkofader sä­ger: ”När vi förlåter var­andras synder, tvättar vi var­andras föt­ter”.

Vi skall snart sjunga om det nya budet: ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Kär­leksbu­det finns redan i Gamla Testamentet, och varje män­niskas samvete anar dess san­ning. Ändå blir det i Jesu mun något nytt. Det blir både en uppgift och en gåva. Uppgiften skärps och vidgas därför att i kärleksbudet också skymtar en gå­va. Psykologin kan bekräf­ta att endast den kan älska som själv är älskad. Här når det sin fullbordan. Endast den kan älska som själv låter sig älskas av Je­sus. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen ge­menskap med mig”, säger Jesus till Petrus. Snart skall han säga: ”Utan mig kan ni ingen­ting göra.” Om eukaristin säger Jesus något liknande: ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod äger ni inte livet”. Men genom Jesus förvandlas allt. Apos­teln kan sä­ga: ”allt för­mår jag i ho­nom som ger mig kraft”. Kärlekens källa sinar aldrig. Den rann fram ur Jesu sida på kor­set och fortsätter i eukaristins gåva.  

Jesus förvandlar kärleksbudet från en tyngande börda till ett milt ok. Kärleksbu­det för­minskar inte kris­ten­domen till en morallära. Fottvagningen är både exemplum och sacra­men­tum, säger vår förre på­ve i sin bok ”Jesus från Nasaret” (del II). Exem­p­let framgår ur sak­ra­men­tet, budet får kraft av gå­van. Det är detta som Petrus ännu inte har förstått och där­för faller han.

Det Kristus har gjort för oss på korset, gör han på nytt i den heliga eukaristin. Han äls­kar oss intill slutet. Ordet ”slutet” (grek. telos) betyder snarast ”målet” för människans liv. Men ordet betyder också den kraft som likt en magnet drar människan till hennes mål. Hon bär denna ”dragning” i sitt innersta. Hon är skapad till Guds avbild, men ock­­så till hans lik­het. Avbildens ”mål” är att bli lik Gud, som är kärlek. Människan är kallad att fyllas av och åter­spegla hans kärlek. Det är därför Jesus säger: ”Var fullkomliga, som er fader i himlen är fullkomlig”. Det vore ju helt omöjligt om inte Gud sänt sin Son, hans fullkomliga avbild, för att ge oss del av den gudomliga kärleken, som fullbordar våra liv. Därför säger Jesus: ”Den som förblir i mig bär rik frukt”. Därför deltar vi i den heliga eukaristin ”omgjor­dade kring vå­ra höfter”, som vi hörde i första läsningen om den första påskmåltiden före uttåget ur Egypten. Påskmåltiden skulle ätas ”med hast”. Eukaristin fullbordas när vi är be­red­da att göra de goda gärningar han har berett åt oss. Det betyder inte att vi måste vara mo­raliskt perfekta. Det betyder att vi är på väg mot ett mål, att genom Sonen bli fullkom­liga. Vi faller och reser oss igen. Men vi är på väg och vi glömmer inte målet. För Petrus innebar sveket en djupare kännedom om den egna svag­heten. Det förstod han först efter uppståndelsen. Då hade han också förstått varför Jesus måste ge sitt liv för honom. Något nytt växte fram. Hans gamla och egenrättfärdiga ”jag” hade dött.

Vår Herre älskade oss ”till slutet”. I den kärleken lever vi och ser målet för det egna li­vet, ständigt på nytt benådade av den kärlek som älskade oss för att vi skall förvand­las

”av honom och till honom” och så fullborda våra liv. Paulus skall senare uttrycka det så:

”Nu lever inte längre jag. Kristus lever i mig”. Att något först måste dö firar vi i morgon.  

Amen.