– 5 Mos 26:16-19 Ps 119:1-2,4-5,7-8 Matt 5:43-48 –

”Älska era fiender.”

Det finns något ofrånkomligt i detta bud, samtidigt som det hör till det svåraste av alla bud. Men de andliga vägledarna är omutliga. Utan kär­lek till fienden är yttre gärningar utan betydelse.

Samtidigt finns det något attraktivt i budet. Tyvärr lockar det till olika försök att upphä­va alla gränser, inte bara de felaktiga. Gränsen mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn, blir flytande, mellan rätt lära och falsk så­dan. Många försöker bortförklara eller upp­­­häva kyrkans tydliga grän­ser. Både till andra kyrkor och andra reli­gioner – ’vi skall ju älska alla’.

Men vägen till fiendekärlek är inte självklar. Den tar sin tid och den har sitt pris.  

Herren ingick ett unikt förbund med Israels folk. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla folk, med tydliga gränser till de omgivande fol­ken.  

När pröv­ningen kommer vill de anpassa sig och vara som andra folk.

Frestelsen gäller också det nya förbundets folk. Paulus talar om fres­telsen att anpassa sig till ”världen”. Och om ”bro­derskärleken” som det första. Erfarenheten bekräftar att det svåraste kan vara att älska dem som står oss när­mast. ’Charity be­gins at home.’

Ändå är budet omutligt. ”Älska era fiender och be för dem.”  

Det är inte något som människan tänkt ut själv. Det är en kallelse att bli vad vi är skapade till – Guds avbild och lik­het. ”Var fullkomliga som er fader är fullkomlig.”

Kyrkans kallelse är att vara ett ”tecken och ett redskap för den innerli­gaste föreningen med Gud och för hela mänsk­lighetens enhet”.   

Det gör oss fullkomligt beroende av Guds fullkomliga avbild, hans äls­kade Son, som gav sitt liv för sina vänner och som bad för si­na fien­der.  

Vi firar det i det nya och eviga förbundets offer, den heliga eukaristin. Där, och endast där, rinner den källa fram som gör kärleken till fienden möjlig.