Jes 40:1-5,9-11 Ps 104:1b-4,24-25,27-30 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Under en öppnad himmel

Redan i början av det nya året är det lätt att se mörka moln på himlen. Det är frestande att fångas av dystra tankar och förlora modet. Men i evangeliet ser vi motsatsen till mörka moln. Him­len öppnar sig när Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen. Och det gäller inte bara vid Jesu dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven förrättar dop varje år denna dag. Je­su dop är en bild för vårt eget dop.

När Jesus döptes up­penba­rades hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len,

”du är min älskade son”, är ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas ytterligare när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Genom dopet får människan det hon mest av allt behöver, men inte kan ge sig själv, barna­skap hos Gud. Det barnaskapet kan inte gå för­lorat av yttre hot, det behöver inte fördunklas ens av de mörkaste moln. Men det kan glömmas bort och förlora sin kraft. Dopda­gen är den viktigaste dagen i våra liv.

Dopet är början till ett nytt liv, liksom Jesu dop var portalen till hela hans offentliga liv. Det livet full­bordades med hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Genom sin himmels­färd har han gått i förväg för att bereda rum för sina barn hos Fadern. Han har utgjutit sin Ande över sin Kyrka, så att hon, som är vår mo­der, får kraft att föda oss på nytt och öppna himlen för oss. Det var därför Guds Son blev män­niska. Han ställde sig till och med i raden av bot­görare som behövde döpas av Johannes. Johannes protesterar, men Jesus insiste­rar på att det måste ske. I sin tidegärd förundras kyrkan över att: ”Solda­ten döper Ko­nung­en, sla­ven sin Her­re, Johannes döper sin Frälsare.” Östliga ikoner fram­stäl­ler honom som ned­sänkt i vatten. Det betyder att han går in i sin egen skapelse. Han gör det för att skapa den på nytt. Kyrkan upptäcker i sin bön[1] att redan psal­misten sjunger om Fa­derns röst över Jordan: ”Herrens röst över vatt­nen”. Kyrkan minns hur Guds Ord och hans Ande i begyn­nel­sen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur ka­os. Nu skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst: ”Vatten­käl­lor­na helga­des när Kristus trädde fram i härlighet inför världen”. Jordan­flodens vatten ’häp­nar’ när det får omslu­ta sin egen Herre. Kyrkan minns när Herren gick före sitt folk genom Röda havet. ”Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälv­de, djupen bävade.” Skapelsen jublar över hur en ny skapelse genom dopet blir till. ”Här är en flod vars ström­mar ger gläd­je åt Guds stad”. Jesu dop fö­regriper hans påsk. ”Förunder­li­ga mys­terium: ”Idag avtvår univer­sums Skapare våra syn­der i Jor­dan.” Himlen öppnar sig. Himmel be­tyder i bibeln inte bara de högre luftlagren. Himlen är ock­så det rike där Gud bor och där allting tjänar honom. Ibland betyder himmel helt enkelt Gud. Vi lever inför en Gud som öppnat sig för oss.

Fadern visar sig inte. Det är ännu omöjligt för ett män­niskoöga att se Fadern. Men vi hör hans röst. Den röst som säger: ”Detta är min son”. Av evighet föder Fa­dern Sonen, och de lever i den ömsesidiga kär­lek som är den helige Ande vilken här svävar över Jor­danflo­dens vatten och tar sin boning i oss genom vårt dop. Med Jesus steg vi ner i dop­vattnet och med ho­nom steg vi upp under en öpp­nad himmel, ut i en nyskapad tillvaro. Den döpte tilltalas på samma sätt som Jesus: ’Du är min älskade son/min älskade dotter’. Född på nytt i dopets heliga vatten. In­te därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhär­tig, räd­dade han oss med ett bad som återföder och förnyar genom den helige Anden, som vi hörde i andra läsningen.

En detalj återges av evangelisten Lukas. Det står att himlen öppnade sig när Je­sus stod och bad. Detta är både förmaning och tröst. Profeten uppmana­des ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk. Medan vi väntar på ett vårt hopp ska infrias, medan vi väntar på att fyllas av liv, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt, i tro och hopp. Inte för att vår bön kan öppna himlen eller göra oss levande, men för att våra ögon skall öppnas, så att vi ser och upptäcker att him­len är öppnad. ”Saliga de renhjärta­de, de skall se Gud.”

När den förlorade sonen hade förskingrat sitt arv står det att han kom till besinning. Det betyder: han ”kom till sig själv”. Han återupptäckte sin innersta värdighet och återvände till Fadern. Det gör varje människa som inser att synden har fört henne till främmande land – och som påmin­ner sig sitt dop. Fa­dern tog emot honom med öppna armar och slaktade den gödda kal­ven. Han som levt som en slav under grymma makter upphöjdes till son. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Nu fruktade han bara en sak, att på nytt skada eller förlo­ra denna gläd­je och hamna under mörka moln.

Det kan behövas konkreta mått och steg för att undvika de mörka mol­nen. Be­ne­dic­tus lämnade det oordnade livet i Rom och levde en tid i grottan i Subiaco. Det står att han där ”bodde hos sig själv inför Faderns åsyn”. Det är trons och dopets tvåfaldiga gå­va. När män­­­niskan återvänder till Fadern, finner hon också sig själv. När hon åter­vänder till sin san­na värdighet, finner hon också sin Fader. Dopet är något att ständigt åter­vända till, nå­got att ständigt på nytt ta i besittning. 

Himlen öppnade sig för Jesus när han bad. Han uppmanar sina lärjungar att gå in i sitt hjärtas kammare och be till Fadern i det fördolda. I vårt innersta är vi hemma, både hos oss själva och hos Fadern. Allt är ett verk av Anden som drar in oss i relationen mellan Fadern och hans älskade Son. Anden lär oss att återfinna stillheten, tystnaden och gläd­jen. Guds rike är inom er, sä­ger Jesus. Hans apostel säger: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden”. Cassianus liknar människans inner­sta vid arken i det allra­he­li­gaste, som rymmer förbundets två tavlor, men också Arons stav, symbol för det liv­giv­ande korset, och vidare mannat, som är sötman och smaken av det änglalika brö­det. Den sötma som inte kan förklaras i ord. Anden lär oss ord som vi inte kan uttala, som vi inte ens själva förstår.

Vi har talat om tre dop som egentligen är ett enda: Jesu dop, vårt eget dop och det dagliga ”dopet”, den dagliga omvän­del­sen. Fäderna talade om ”tårarnas dop”. När syn­da­ren ödmjukat sig och stiger upp ur detta bad, öppnar sig himlen på nytt och hon hör: ”Du är min älskade son/dotter, du är min utvalde”. Glädjen växer över ett barnaskap som får leva under en öpp­nad himmel. 

Amen.

---

[1] Tydligast i den nyligen utgivna Timmarnas liturgi, den katolska tidegärden. Veritas förlag.