Dan 7:13-14  Ps 93:1-2,5 Upp 1:5-8  Joh 18:33b-37

Tomhetens välde och sanningens lycka

Vi har lyssnat till en av världshistoriens mest kända samtal, dialogen mellan Jesus och Pi­latus. Den ene är fånge, den andre representerar ett av historiens mäk­­tigaste impe­rier. Je­sus är maktlös, Pilatus kan döma honom till döden. Ändå blir Pila­tus osä­ker. Han vill först förstå varför judarna vill få honom dömd. ”Vad har du gjort?” Men Jesu svar måste ha för­virrat honom. ”Mitt rike hör inte till denna värld”. ’Tänk efter’, tycks han säga till Pila­tus’: Då hade väl mina anhängare kämpat för att hjälpa mig. Men han talar om ”an­hängare”? Är det en hemlig rörelse? Pilatus frågar: ”Du är alltså kung?” Då tar Jesus bla­det från munnen och säger: ”Du själv säger att jag är kung”. Men så preciserar han vad för slags kung han är: ”Jag har fötts och kommit hit till välden för denna enda sak: att vittna för sanningen”. Så beskriver han hur man blir medborgare i hans rike: ”Den som hör till san­ningen lyssnar till min röst”. Det är då Pilatus formulerar sin skeptiska och resignerade frå­ga: ”Vad är san­ning?”

    Kring denna dialog utspelar sig hela världshistorien. Pilatus representerar ”tomhetens, ondskans och syndens välde”. Mot denna tomhet står sanningens välde och skimrande rike. Pila­tus står i en lång rad av välden och ideologier genom historien, varav de flesta är glömda. Om Jesus hörde vi redan profeten Daniel säga: ”Hans välde är ett evigt välde, hans rike skall inte förstöras”. Om de mest flesta väldena gäller att de har tagit sig makten. Om sanningens konung sägs det att makten blev honom given. Dikta­torerna har dessutom tagit sig makten genom våld och blodsutgjutelse. Sanningens ko­nung har däre­mot utgjutit sitt eget blod. Tomhetens härskare har förslavat sina medborga­re. Sanningens konung har befriat de sina från det som förslavade dem, synden, döden och djävulen. I stället har han gjort dem till kungar och präster i sitt rike, delaktiga i hans egen kungliga makt.

    Lyckliga de som tillhör ett rike med en sådan Herre och Konung! Visserligen är de glöm­s­ka och faller ofta tillbaka i slaveriet under syndens välde, men Konungens tålamod och vilja att förlåta tycks aldrig ta slut. Han regerar från ett kors från vilket det hela tiden rinner fram blod och vatten, källor till glädje och lycka.

    Medborgarna är inte bara undersåtar. De är delaktiga i hans egen kungli­ga makt och präs­terliga värdighet. Han ger dem stort ansvar och förväntar sig samarbete i rikets tjänst. Det sker när de redligt bekämpar laster­na och utövar dygderna. De märker det på den gläd­je som växer till när de tar sina egna liv i besittning och kan frambära sina liv som ett präs­terligt offer åt Gud. Ett offer som genom Konungen tas emot av Gud.

    Medborgarna i hans rike tillhör olika folk och nationer och de talar olika språk. De är inbördes väldigt olika. Ändå hör de ihop. Sanningen är en och dess rike överskrider så­dana gränser eftersom alla tjänar och tillber en och samma Herre. De vet att San­ningen är en. Det är den sanning som befriar. Riket sträcker sig genom hela historien, från den rätt­fär­dige Abel till den siste återlöste. Hans namn är A och O, begyn­nel­sen och än­den.

    I hans rike finns både syndare och helgon, men helgonen är inte heliga för att skilja sig från syndarna, utan för att bistå dem. Syndarna är inte avundsjuka på helgonen, utan sö­ker följa i deras fotspår. Riket kallas de heligas gemenskap. Medborgarna hör ihop denna gemenskap, eftersom alla hör och bejakar sam­ma evangelium, står under samma aposto­liska ledning och har del i samma sak­rament.

Jesus beskriver dem när han står inför Pilatus: ”Den som hör till sanning­en lyssnar till min röst”. Så började det, med kallelsen till Petrus, Johannes, Maria Magdalena och alla de andra. De hörde och kände igen sanningen i Jesu ord. De gav ho­nom sitt för­troende. De slog följe med honom. Och fick den tillit de behövde för att ta ett steg vidare. Tron och lydnaden gjorde dem i grunden lyckliga.

Det nya tog sin början i deras hjärtan. ”Guds rike är inom er”, hade Jesus sagt. Insidan är större än utsidan. Men där stod också den svåraste kampen. Kampen för att driva ut de onda makter som trängt in och ockuperat hjärtat. De gav sig inte av frivilligt. De måste av­visas med bön och vilja. Omvändelse blev en daglig övning för att återvinna den fö­r­lo­rade lyckan. Långsamt började någonting hända med dem, utan att de märkte det själva. De blev nådens barn, allt lyckligare över att få tjäna sanningens Ko­nung. Nu och då fick de en försmak av hans rike. Hans apostel beskriver lyckan så: ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”. Deras bön kunde bli glödande. Till sin förvåning upptäckte de att Gud hörde deras böner, att han ledde dem på vägen så att de inte behövde göra sig bekym­mer. Några blev redskap för förso­ning och fred. Andra tände hopp och glädje i sin omgiv­ning. Ibland kunde hans drag skön­jas i deras ansik­ten.

Tydligast skymtar lyckan fram i helgonen och martyrerna. De som visat att den större och härligare makten består i att uthärda i tålamod, att förlåta och löna ont med gott. Att irritation och vrede kan ersättas med mildhet och saktmod. Att bedrövelse och svårmod inte behöver få sista ordet utan kan ersättas av glädje, iver och hopp; att avundsju­ka kan förvandlas till storsinthet, högmod med ödmjukhet. Inte ens plågor, lidande och död kunde beröva dem deras lycka. De som kommit längst vittnar om glädjen också över svaghet, motgångar och lidande.  

    Jesus står ensam och utlämnad inför Pilatus. Ändå har inte Pilatus någon makt över ho­nom. Det föregriper övergivenheten på korset, som förvandlas till en triumferande lycka på tredje dagen. Det gör honom till världsalltets Konung. Den lyckan ingjuts i medborgar­nas hjärtan genom den helige Ande. Tomhetens välde ersätts av sanningens och fridens rike.

    Vi föregriper och smakar den lyckan när vi firar rikets kungliga måltid, den heliga euka­ris­tin.

    Amen.