Dan 12:1-3  Ps 16:8-11 Hebr 10:11-14,18  Mark 13:24-32

Allvarligt men hoppfullt

Det ser hotfullt ut i världen nästan vart man vänder blicken. Bå­de för folken och för den jord vi lever på. Under slutet av kyrkoåret hör vi lik­nan­de tongångar också i mäs­sans läsningar. De är sna­rast ännu mer dramatiska. Den första läsningen ur Daniels bok talar om en nöd, ”vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till”. Jesus talar om hur ”so­len skall förmörkas och himlens makter skakas”.

    Men man märker snart en tydlig skillnad. De sekulära hoten gäller den värld vi kan se. De är allvarliga och människan har ansvar efter den kraft och kallelse som är hennes. Men Guds ord ser djupare. Jesus samlar det i en koncentrerad mening: ”Him­­mel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå”. Uttrycket ”mina ord” syftar på Guds plan med hela sin skapel­se. Den ser längre, både bakåt och framåt. Guds plan, den bibliska berättelsen, bör­jar i skapelsen; den berättar om syndafallet; den når sin kul­men i Jesu Kristi död och uppståndelse; den berättar om hur ett folk växer fram, Guds folk, som blir vittne om hans plan och därmed får ett mål och ett hopp för sin väg genom historien. Detta folk skall samlas ”från de fyra väder­strecken, från jordens gräns till himlens gräns”.

    Profe­ten Daniel kallade detta folk ”de för­stån­diga”. De skall ”lysa, som himlafästet lyser”. Det är Guds folks kallelse att vittna om detta hopp. Även om också de plågas av allt ont som sker, bringas de inte ur fattningen. De vet att Gud har allt i sin hand. Hans ord och plan skall aldrig gå om intet. Inte ens talet om domen skräm­mer dem. De går dagligen in under Guds dom när de rann­sakar sig och bekänner sina synder. Men där­med vet de och kan vittna om att Guds dom över det verkligt onda, synden, leder till förlåtelse och upprättel­se. Därför kan de in­stämma i psaltarens jubel och för­väntan inför domen: ”Höj jubel med basuners ljud inför Herren, ty han kommer för att döma jorden”. Domen blir rentav efte­r­längtad.

    Många fi­losofer försöker trolla bort tanken på en dom byggd på en evigt gällande rätt. De säger att sådant bara är konstruktioner och sedvänjor som männ­iskan kan ändra på och justera efter egen bedömning. Men de lyckas aldrig riktigt. Frå­gan efter rättvisa kommer en­vist tillbaka, om inte annat när människan själv drab­bas av orätt­visa. Människans rättskänsla, hennes samvete, är mer än egna åsikter. Den åter­speg­lar Guds eviga lag.

    Men en yttersta dom, omöjlig att överklaga? Hur kan den motiveras och dessutom ge hopp? Otaliga orättvisor och ogärningar ställs aldrig inför någon mänsklig dom­stol. Många domslut är dessutom felaktiga. Många av historiens största skurkar, för att in­te tala om de många små, har undgått rannsa­kan och dom så länge de lev­de. Utan en slut­lig och rättvis dom skulle makten och orätten få sista ordet. Människans his­toria blir ab­surd och me­ningslös. ”Om Gud inte finns är allt tillåtet”, säger den vise. Vad har vi då att säga till dem som berövades sina liv i gas­kamrar och fångläger, eller som aldrig blev rättvist bedöm­da i livet? Hade de bara o­tur? Psalta­ren är fylld av de betrycktas rop och bö­ner. Skulle de ropen aldrig få något svar? Vår be­kän­nelse till en rättvis dom är, som ett första steg, en solidaritetshandling med de förtryckta och orätt­vist döm­da. Men det är något som saknas. Utan en slutlig och rättvis dom går tillva­rons ekva­tion inte ihop. Livet blir successivt me­ningslöst. Likgiltigheten sipprar in i kul­turen, ända in i sjä­len. Den mänsklighet som inte räknar med Guds rättvisa dom blir till slut sin egen största fiende.

    Den Gud som är alla goda gåvors givare, skall en gång kom­ma tillbaka och ”säga sitt slutgiltiga ord om hela his­torien”. Sanning och rättfärdighet skall segra över lögn och orätt­färdighet. En gång skall vi ”få insikt i hela skapelseverket och förstå de un­der­bara vägar på vil­ka Försynen har fört all­ting fram till sitt slutliga mål”.

    Det är hälsosamt att frukta den yttersta domen. Denna fruktan måste noga skiljas från den fruktan som fienden injagar i oss och som för­lamar och lamslår. Det lär vi oss genom omvändelse. Den hälso­samma tron på Guds slutliga dom lyf­ter män­niskan till hen­nes sanna värdighet. Män­niskan är värdig att ställas till ansvar. Det är när hon förnekar sitt ansvar och Guds rättvisa dom som hon öppnar för förlamande fruktan och likgil­tig­het.

    Evangeliet visar att tron på domen inte bara är efterlängtad utan också ett hoppfullt bud­skap. Evangeliet avslöjar för oss vem domaren är. Han står alldeles utanför dör­ren till våra liv och på andra sidan historiens dörr. Do­maren är en bekant, Ma­rias son, Jesus Kristus, vår älskade Herre. Fadern har överläm­nat all dom åt ho­nom.

    Då låter det desto märkligare att inte ens Sonen kände tidpunkten för domen. Hur är det möjligt, han som är ett med Fadern? En modern mystiker (Adrienne von Spey­er) säger att det är Sonen själv som lämnat ifrån sig den insikten åt Fadern. Han ville själv dela vår lott att inte veta dagen och stunden. Av solidaritet med oss gick han ock­­så på denna punkt in under våra villkor. Han som bar våra synder i sin egen kropp, lät domen drabba sig själv och öppnade så vägen till försoning för oss.

    Kyrkan ber i den heliga eukaristin för allt skapat, om hälsa för en hotad natur, men främst om det allra vik­tigaste: ”Låt din frid råda över våra dagar, räd­da oss undan evig fördö­mel­se, och låt oss räknas till hjorden av dina utvalda”.

    Men först bekänner vi vår tro på att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levan­de och döda.

    Må vi frimodigt vittna om detta hopp. ”De som fört många till rätt­fär­dighet skall lysa som stjärnor, alltid och i evighet.”  

    Amen.