– Rom 7:18-25a Ps 119:66,68,76-77,93-94 Luk 12:54-59 –

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”

Paulus är på väg till den insikten, trots att det börjar med en plåg­sam erfarenhet.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag in­te vill, det gör jag.” Det är inte svårt att känna igen sig, antingen man är ny­börjare eller erfaren.

Det gäller att höra vad aposteln säger. Hans erfarenhet betyder inte total maktlös­het. Med sitt förnuft kan han se och avgöra ”vad som är rätt”, som Jesus sä­­ger. Han är in­te ett blint offer, utlämnad åt känslo­kaos och för­virring. Han är inte identisk med synden. Synden är något främ­m­­ande.

Förmågan att se och bedöma har han fått genom Guds lag, som han bejakat med sitt förnuft. ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag.” Han låter denna insikt forma sitt samvete så att det allt bättre kan avgöra och skilja på vad som är synd och vad som inte är det.

Det är förmågan att handla som inte räcker. Med egen kraft är han inte i stånd att följa den inre moraliska kom­passen. ”Viljan finns, men inte förmågan.” ”Jag arma män­niska”, klagar han. 

Men han slutar inte där. Han slutar i tacksägelse. ”Jag tackar Gud, ge­nom Jesus Kristus, vår Herre!”

Han är inte så hjälplös som hans klagan först ger intryck av. Det är en kamp, men han tackar redan Gud för segern.

Detta är det verkligt omvälvande och hoppfulla. I det kommande kapit­let, vi skall höra ur det i morgondagens mässa, vittnar han om nåden, om att Guds Ande bor i honom.

Också den benådade faller, igen och igen. Också ”små” syndafall blir alltmer plåg­sam­ma. Men något nytt har kommit till.

Den som fallit gör bot, reser sig och fortsätter. Kraften att resa sig är större än den kraft som fått honom på fall. Det som vid döden ännu fat­tas i helgelsen re­nas i skärsel­den, ”till sista öret”.    

Det är nådens kraft vi lever av. ”Jag tackar Gud, ge­nom Jesus Kristus, vår Herre!” Vi får del av den kraften i den heliga euka­ristin.