– 1 Tim 6:2c-12 Ps 49:6-10,17-20 Luk 8:1-3 –

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i skapelsen, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan. Samtidigt visste hon att Gud står över allt. Hon var inte panteist. Hon såg, un­der­visade och förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena.

Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, litur­gin och kyr­ko­fä­derna.

Det finns ingen motsättning mellan hennes insikter och Paulus uppma­ning till Timotheos att hålla sig till ”vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär”. I grunden hör det ihop. Både mystiker och miljökämpar behöver Kyrkans vägledning för att inte gå vilse.

Hildegards ställde, som kvinnorna i evangeliet, alla sina ”tillgångar” i Je­su och apostlarnas tjänst.

Den som avviker från den sunda läran drivs av ”en sjuklig lust att dis­kutera och trä­ta.” Paulus be­skriver dem: ”de har tappat bort sanningen och anser att religionen skall löna sig”.

Det känns igen hos dem som kräver att tron skall kunna bevisas ge­nom tecken och nyttiga insatser. Kloster har i historien ofta av­skaffats med moti­veringen att ”de inte gjorde nytta”. Kyrkan får gott rykte när hon stöder det som råkar ligga högt på världens agenda.

Kravet att tron skall ”löna sig” kan för den enskilde samverka med ha­begäret. Den troende väntar sig världslig framgång. Be­hovet av det män­niskan behöver, ”mat och kläder”, övergår i ha­begär. Aposteln var­nar: ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”. 

Benedictus varnar energiskt bröderna för att samla privata ägo­delar.

Det är inte främst en fråga om moral eller askes. Habegäret gör männi­skan blind för gåvan att få leva i tacksamhet, bekymmerslöshet och trons fri­het. De egna ”tillgångarna” tillhör ge­menskapen och de fattiga.

Det leder inte till förlust. Tvärtom. Människan blir delägare i något stör­re, det gemen­samma.  

Dels den heliga Hildegards och helgonens undervisning och föredöme.

Dels de sakramentala gåvorna med kulmen i den heliga eukaristin.