– Rut 1:1,3-6,14b-16,22 Ps 146:5-10 Matt 22:34-40 –

Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lä­ra­re och kyrkoför­ny­are. Någon har sagt att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grunda­de Clairvaux 68 kloster, bland annat i Al­vast­­ra och Ny­da­­la.

Hans umgänge med den heliga skrift är hisnan­de, hans bilder och ut­tryck sen­suella och drastis­ka, vackra och välsmakande. Han bekräftar pro­feten Hese­ki­els ord om att Gud vill ge folket ett nytt hjärta och låta en ny ande kom­ma i de­ras bröst.

Bernhard säger: ”Kristus dog, och förtjänar därför vår kärlek. An­den be­rör oss, och uppväcker så vår kärlek. Den ene visar oss sin sto­ra kär­lek, den andre skänker den.” Det är teologi (läran om Gud). 

Men han känner också människan: ”Ingen kan göra Gud till sin fiende, utan att också bli sin egen fiende.” Människan som Guds avbild be­kräf­tar den up­­pen­ba­­rade tron. Det är antropologi (läran om männi­skan).

Lika intensivt som Bernhard varnar för eviga straff, lika intensivt lockar han brö­­derna att gå den fullkomliga kärle­kens väg. Människan skall in­te älska Gud som en slav, av fruktan för straff. Men inte heller för Guds gå­vors skull, utan för Guds egen skull. Det är soteriologi (läran om hur människan blir frälst och helig).

Martin Luther och många evangeliska förkunnare Iäste och citerade gär­­na Bern­­hard. De kände igen nådens budskap i hans för­kunnelse. Dock hade de svårare att på allvar bekräfta att denna nåd vän­tar på män­niskans svar.

Ruts bok kan läsas som en intagande kortnovell, men den är också en profetia om Guds plan med alla folk. Rut blir ju stammor till David. Som moa­bitiska blir hon därmed en profetisk gestalt om Guds väldiga plan att göra al­la folk till lärjungar och infoga dem i olivträdet, Israels folk.

Ruts kärlek till sin svärmor, som säkert vittnade om Mose lag för sin svärdot­ter, har sin källa i det dubbla kärleksbudet. På dessa bud häng­er hela lagen och profeterna, som dörren på sina gångjärn.

Den helige Bernhard öste ur Guds ords källa både i Gamla och Nya Testamentet. Vi firar dess sakramen­tala full­bordan i den heliga eukaris­tin för att ”bli brinnande i anden” (kollektbönen).