Neh 8:1-4a,5-6,8-10 Ps 19:8-10,15 1 Pet 2:4-9  Joh 4:19-24 –

När denna kyrka invigdes för 26 år sedan skedde det den 15 augusti, på den Mariahögtid vi firade i går. Sedan dess har vi fått fira högtiden och kyrkmässan på skilda dagar, men de hör ihop. Ambrosius, citerad av Andra Vatikan­kon­ci­li­et, säger att ”Guds moder är en förebild för kyr­kan i tro, kärlek och fullkomlig förening med Kristus”. Kyrkan känner igen sig i Maria. Maria är den personi­fierade kyrkan.

     Vi ser det i vad som händer med det rum som invigs. Det första hörde vi när biskopen första gången höll upp lektiona­riet, boken med läsningarna, och utropade: ”Må Guds ord stän­digt ljuda i detta rum, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” Guds Ord läses och förkunnas. Det söker sin väg till mänsk­li­ga öron och hjär­tan. Vem lyss­nade mera till Herrens ord än Maria, som beva­rade och be­grun­dade allt i sitt hjär­ta? En bild för inte minst en klosterkyrkas kallelse. Vi lyssnar oss fram.

      Men den långa invigningsbönen fortsatte: ”De­n­­­na bygg­­nad är en avbild av din heliga kyr­ka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jung­fru och tagen till hans brud.” Byggnaden blir inte ba­ra ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Det sätter sig i väggarna. Hon blir helgad och förenad med den som hon lyssnar till i hjärtat.

     Kyrkans hjärta är altaret. Kristus är lika närvarande på altaret som han var i Bet­lehem och på Golgota. Hans kropp vilar på altaret som en gång i Betle­hem, hans offer bärs fram som på Golgota, men på ett oblodigt sätt. Kommu­ni­­kan­ten blir själv helig. Maria var helgad från bör­jan, men fortsatte att för­und­ras över vem som utgått ur hennes liv och som alltmer vidgade hennes hjärta.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över Kyrkan. Hon kal­lades den he­liga, den saliga och den upphöjda. Precis som Maria. Kyr­kan inte bara be­skrevs. Hon tillta­la­des som en person, som någon man gläds och förundras över, nå­gon som man vör­dar och älskar. Åter kän­ner vi igen Maria, vars ”mo­der­skap i frälsningsordningen” fortsätter ”till dess alla utvalda fullkomnats för evigt”.

    Men invigningsbönen går ännu ett steg. Blicken vidgas till att omfatta hela tillvaron. Kyrkan fö­regriper slut­målet, där till­varons alla delar kom­mit på plats, som stenarna i kyrkans väggar. Trons öga skymtar ”hela ska­pel­­sen be­friad från synd och död”, den nya ska­pel­sen.

    På vägen dit, så länge vi lever i tiden, behöver vi det helgade och he­liga rum­met. När människan går in i kyrkan, går kyr­kan in i männi­skan. När vi äls­kar Maria blir vi hennes barn. På väg mot det mål som vi firade i går, det mål där alla fiender är besegrade och Gud skall bli allt och i alla.

    Amen.