– 2 Mos 14:5-18 2 Mos 15:1-6 (Resp.ps.) Matt 12:38-42 –

”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”

Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vo­re bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”.

Mose svarar: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla där­vid.”

Både som enskilda och som kyrka hamnar vi i situationer där bå­de reträtt och vägen framåt tycks stängda.

Att vara ”stilla inför Herren och förbida honom” är svårare än att handla. Stillheten låter sig inte dras med i upprördhet. Den vred­gas inte. Den låter sig inte gripas av skadeglädje.

”En rättfärdig mans själ liknar inte vax eller något annat mjukt ma­­terial som ständigt formas om efter vilka intryck som helst. Den rättfärdiges hjärta liknar ett diamantsigill. Inget angrepp kan om­forma honom.” (Cassianus)

Ändå är trons stillhet inte uppgiven. Den är samtidigt beredd att gå vi­da­re. ”Må det ske mig efter ditt ord.”

Tron ser mot och låter sig formas av ”Jona-tecknet”, det som är ”förmer än Jona, förmer än Salomo”.

Vi känner igen påsknattens jubel: ”Din högra hand, Herre, kros­sar fien­den.”

Tron låter sig dras in i och förvandlas av eukaristins offer och gåva.

”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”