Vish 1:13-15; 2:23-24 Ps 30:2,4-6,11-12a,13b 2 Kor 8:7,9,13-15  Mark 5:21-43

Trons hemlighetsfulla kraft och tillträde till livet

Inte så sällan hör vi att människor lämnar kyrkan. Också i länder med förmodat stabil ka­tolsk tradition. Många säger sig vara besvikna på kyrkan, inte minst genom de fasansfulla övergreppen. Sådant spelar säkert in, men ytterst ställer det frå­gan om tron. Kan den som tror på Jesus lämna hans kyrka? Dagens evange­lium handlar om trons hemlighetsfulla men avgörande roll.

    Evangelisten Markus berättar om två underverk, invävda i varandra och med inbör­des likheter. De två som räddas är båda kvinnor. Den ena har haft blödningar i tolv år, den and­ra är en tolvårig flicka. Båda underverken sker genom beröring. Kvinnan berör Jesu man­­tel. Jesus tar den döda flickans hand. Det kunde ge intryck av magi. Men det är mot­sat­sen. Båda räddas genom tro. I flickans fall är det hennes fars tro som avgör. Kvinnan som rör vid Jesu mantel får höra: ”Din tro har hjälpt dig”. Underverken räddar inte bara från sjuk­dom och fysisk död. Det ger dem ett nytt liv.

    Först möter vi synagogföreståndaren Jairos. Hans älskade dotter ligger dödligt sjuk. När han får se Jesus kastar han sig ner för hans fötter och ber: ”Min lilla dotter är nä­ra att dö. Kom och lägga dina händer på henne, så att hon räddas till livet”. Det är en hand­­ling i tro. Jairos kastar sig ner för den han tror på. Ingen ”värdighet” hindrar honom. Jesus går med honom till den sjuka dottern.

    På vägen möter vi en kvinna som tränger sig fram till Jesus i den folkskara som följer med. Hon led inte bara av en fysisk sjukdom som hon med dyra pengar försökt bli fri från. Hennes blödningar uppfattades i den judiska kulturen som kultisk orenhet. Ingen fick berö­ra henne. Hon stod utanför den mänskliga gemenskapen och fick själv inte beröra nå­gon, allra minst en rabbi. Hon var i en mening redan död, trots att hon fysiskt sett levde. När Je­sus botat henne säger han: ”Min dotter”. Hon blir på nytt en Israels dotter. Den som botat henne ger henne livet tillbaka.

    Markus säger att hon hört berättas om Jesus. Ett frö måste ha såtts i hennes hjärta, ett trons frö. Många hade säkert hört om Je­sus. Många följde med i denna folkskara, men det tycks mest ha varit av nyfikenhet. Kanske skulle de få bevittna något sensationellt och häf­tigt. Helt an­nor­lunda är det med denna kvinna. Vi ser det i hen­nes medvetna handlande. Hon vet att hon måste handla strategiskt och inte väcka upp­märksamhet. Om hon närmat sig Jesus öppet hade hon säkert avvisats. Därför närmar hon sig Jesus bakifrån. I skydd av träng­seln kunde hon röra vid hans mantel (Matteus säger ”hörntofsen av hans mantel”). Markus berättar vad hon tänkte: ’om jag bara får röra vid hans kläder blir jag hjälpt’. Hen­nes be­röring upptäcks av en enda, Jesus själv. Han märkte att kraft gick ut från ho­nom. Inte ens lärjungarna har märkt vad som hänt och förvånas över Jesu fråga vem som rörde vid hans klä­der. Men när han ser sig omkring möter han kvinnans blick. Hon kommer fram, rädd och darr­ande, och berättar hela sanningen. Hon får det svar som räddar hela hennes liv: ”Min dot­ter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda”. Jesus vet och be­kräftar att hennes modiga strategi har varit styrd av tro. Mitt i den högljudda folkhopen har något hänt mellan denna kvinna och Jesus. Som om de va­rit ensamma. Sådan är trons vidun­der­liga kraft.

    Också med synagogföreståndarens dotter sker det avgörande i avskildhet. När de kom­mit fram till hans hus kör Jesus ut den klagande hopen, som gråter över flickans död. Motsatsen till en magiker som gärna vill ha publik. De enda som får vara med är flic­kans far och mor och tre utvalda lärjungar. Jesus tar den dö­da flickan vid handen och sä­ger på arameiska: ”Talita koum! Det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp”. Alla blir utom sig av förvåning, men det är faderns tro som förmedlar Jesu livgivande kraft till dottern.

    För oss som lyssnar till detta evangelium vill Markus berätta vad tro är, och hur den ger liv. Jag sade i början av predikan att människor lämnar kyrkan idag, och att de anförda skä­len ofta är besvikelse på kyrkan, men att den underliggande frågan är den om tron. Har de någonsin tagit de steg som Jairos och kvinnan tog? Har de kastat sig ner för Jesu fötter som Jairos gjorde eller sökt honom med samma iver och mod som kvinnan gjorde? Har jag gjort det? Det som drar människor till kyrkan är ofta andra faktorer, som inte håller när prövningarna kom­mer. Då gör de gemensam sak med den stora folkskaran hos Markus, som är nyfi­ken, kanske väl­villigt inställd, men ändå på egna villkor. Trosmässigt står de på avstånd eller följer med strömmen. I värsta fall skrattar de ut Jesus när han säger att flic­kan inte är död utan sover. De har aldrig lärt sig känna igen hans röst. De har förts in i kyr­kan av andra skäl än den tro som Jairos och kvinnan hade. Kanske är det en konvertit som haft förbehåll mot delar av den katolska tron, eller aldrig fick undervisning om de mer svårsmälta frågorna.  

    Till slut landar också de kyrkliga frågorna i frågan om vem Jesus är. Hans mantel är en symbol för kyrkan och hennes sakrament. Kyrkan är ”manteln”, i vilken Kristus bor. Att kvin­nan rör vid Jesu mantel visar att man i grunden inte kan skilja Jesus från kyrkan. Kyr­kan kan inte göra något utan Jesus. Jesus vill inte göra något, annat än genom sin kyrka. Det är kyrkan som genom sin under­visning och sina sakrament förmedlar kraften från Je­sus. Jesus bekräftar det när han säger att kraft gick ut från honom när kvinnan be­rörde hans mantel. Ändå behövs tro, också på Kyrkan, oberoende av hennes mänskliga brister. Det var ge­nom sin tro som Jairos dotter och kvinnan fick del av livet.

    Frågan kan också uppstå i ett senare skede av den troendes liv, när tron prövas men den egna tron upplevs som död. Herren vill rena och luttra tron genom att på nytt tvinga ner oss på knä i en bön som vi hittills inte har behövt använda. Kanske under lång tid. Det är den nakna tron som rör vid hans mantel, en tro som den troende inte menade sig behö­va innan han/hon kom i verk­lig nöd.

    Det är då den tro som vi snart skall bekänna i trosbekännelsen blir mer än tomma ord. Det är då vi förstår att tron är en gudom­lig gåva som vi bara kan be om, ödmjukt och ivrigt. Det är detta vi ser i Jairos och kvinnans hand­lingar.

    Det är den tron som förmedlar liv, evigt liv. Den heliga eukaristin blir vad den är, odödlig­he­tens läke­medel. Det läkemedel som upprättar de ödmjuka.

    Amen.