Hes 17:22-24 Ps 92:2-3,13-16 2 Kor 5:6-10  Mark 4:26-34

En märklig frimodighet

En röst i dagens läsningar säger: ”Vi är alltid vid gott mod”. Rösten tillhör aposteln Pau­lus och han hade haft en rad skäl till modlöshet. När han på ett annat ställe räk­nar upp sina mot­gångar och sitt livs vedervärdigheter frågar man sig snarast hur han fortfarande kunde stå på benen. Han erkänner att han helst vill ”flytta hem till Herren”, men inte ens denna önskan gör honom passiv eller dröm­man­de. Tvärtom, han är än­nu mer angelägen att vara sin Herre till behag. Han tycks se fram mot ”att stå inför Kristi domstol” utan fruktan och utan att förlamas. Vad är hemligheten i denna frimo­dighet?

    För att komma denna hemlighet på spåren får vi hjälp av två liknelser i dagens evangelium. Den första handlar om en man som har sått säd i sin åker, men se­dan inte behöver göra mera för att säden skall bära frukt. Säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv (grek. au­to­máte) bär jorden gröda. Det är en bild av nådens hem­­lighet. Det avgörande är inte vad män­niskan gör, åtminstone inte i egen kraft. Det avgörande är nåden. Kol­lekt­bö­nen påminde om att ”utan Gud förmår vi ingen­ting”. Egna projekt är fåfänga om inte Herren bygger huset, sjung­er psalmisten.  

    Samma hemlighet möter vi i sakramenten. För bikten måste vi rannsaka oss och upp­riktigt be­kän­na våra synder, men det avgörande är ju avlösningen, och den är helt och hållet ett Guds verk. Ingen kan förtjäna den. Nåden är gratis.

    Likaså i euka­ristin. Vi kan och måste förbereda oss, kyrkans ordning måste följas, men det som händer på altaret och gåvan som ges i den heliga kommunionen över­går och förvandlar allt vad männi­skan kan göra. Därför fortsatte kollektbönen: ”Skänk oss din Andes kraft, så att vi föl­jer dig i tanke, ord och hand­ling”.

    Också i kampen för att helgas möter samma hemlighet. De aske­tiska fäderna och vägledarna påmin­ner om att ingen handling blir till välsignelse utan nåden. För­trös­tan på nåden är till slut mera avgörande än all botgöring och alla mö­dor för att våra liv skall bära frukt. Trots att vi som katoliker vet att både botgöring och goda gärning­ar­ behövs. Paulus kan frimodigt säga att han arbetat mer än de flesta, men han til­läg­ger: ”Dock inte jag, utan Guds nåd som har varit med mig”. Det är nåden som gör att han alltid är vid gott mod.

    Ännu tydligare blir det när Jesus liknar Guds rike vid ett senapskorn, det minsta av alla frön, som blir större än alla andra örter. Ett litet frö växer och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga. I Guds rike gäller inte lagen om lön ef­ter förtjänst. Syndaren får visserligen den lön han förtjänar, men hel­go­nens lön är av annat slag. I Guds rike är det därför inte de starka och mäktiga som pri­sas, utan de små och svaga. De första blir de sista och de första de sista.

    I den första kristna genera­tio­nen fanns det på sina håll fortfarande en förväntan om framgång i världslig mening. Ungefär som Emmauslärjungarna, som trodde på ett fram­gångsrikt messiasrike. Om de bara mödade sig tillräckligt myc­ket! Visst, men mödan får inte förminskas till mänsklig aktivism. Det finns myc­ket av sådan aktivism i vår egen tids kyrka, även om det just nu är av­brutet av pandemin. Strategier, projekt och planer. Men så­dana förväntningar kan be­röva oss just det mod som Paulus tala­de om. När helgonen prisas för sina heroiska insatser är det inte för egna insatser de prisas, utan för att de blivit bärare av och red­skap för Guds nåd. Själ­va ­såg de sig som de lägsta och ringaste av alla. Därför stäl­ler Jesus fram bar­net som ett föredö­me. Barnet är helt beroende. Men det är inte bundet vid biologisk ålder. I responso­rie­psal­men sjöng vi: ”Ännu när de blir gamla skjuter de skott, de frodas och gröns­kar”.  

    Redan profeten visste det. När Israels folk hade förts bort i fångenskap till Baby­lon ha­de de förlorat allt hopp. I sjuttio år fick de leva i främmande land. Sång­­en tyst­nade, harporna var upphängda i träden. Men profeten Hesekiel ser med andra ögon, och han ser längre. Han be­rät­tar om Guds planer för sitt folk. Han talar om en liten kvist på ett högt ce­derträd. Denna kvist skall brytas av och planteras på Israels berg. Kvis­ten skall växa upp och bli ett praktfullt cederträd med väldiga gre­nar, i vars skug­ga fåglar av alla slag skall bo och finna skydd. En bild för folkets åter­komst till Je­ru­­salem och det återuppbyggda templet. Men också en bakgrund till Jesu liknelse om senaps­kornet. Alla som bevittnade Israels återkomst insåg att det låg gu­dom­lig kraft bakom det hela, även om Gud använde sig av sekulära här­s­kare för att genom­föra sin plan.

    Det finns oryggliga lagar i tillvaron. Men Guds planer är starkare än dem alla. Politik, biologiskt bundna krafter eller rena tillfälligheter hindrar inte Guds plan att nå sin fullbordan. Utanför denna gu­dom­liga plan blir däremot alla män­s­k­liga bemödanden fåfänga. Gud föröd­mju­kar det stora och upp­höjer det lil­la.

    När otrons kalla vinddrag känns mot huden, när ondskan hånler och de gudlösa triumferar, när resultaten, också i det egna livet, tycks utebli, är det frestande att börja mäta och summera de egna förtjänsterna. Att börja tillbe framgångens av­gud. Je­sus berättar om sitt rike som något myc­ket litet, ett se­naps­korn, det minsta av alla frön. Det är den litenheten, det totala beroendet av Guds nåd, som vi uppmanas att meditera över. Paulus fick löftet: ”Min nåd är allt du behöver.” Liknelsen innehåller löftet om Guds rikes ofant­liga kraft och slutliga seger.

    Det mesta förstår och vet vi inte. Men de troende vet vad de behö­ver veta och får den hjälp de behöver. Bed­jaren förtröstar på det löfte hon fått. När bönen om Guds nåd, kanske i Jesusbönens form, blir hjär­­tats enda bön händer det märkliga, bedja­ren vet själv inte hur, bekymren smälter bort, hjärtat vidgar sig och lärjungen kan storma över mu­rar.

    Det gäller unga och gamla. Också ynglingar kan snava och falla. De får samma råd: ”De som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.” De vet inte hur det går till. Nåden har sin grund i den tro vi nu bekänner och firar. Så att också vi kan in­stäm­ma i apostelns ord: ”Vi är alltid vid gott mod.”

    Amen.