– Jes 61:9-11 1 Sam 2:1,4-8d (Resp.ps) Luk 2:41-51 –

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot och ro­senkransbön.

Minnesdagen firas da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias re­na hjär­ta har sin källa i Sonens.

Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorel­se och full­komliga renhet. Då firar kyrkan hur Gud i Ma­ria be­re­der en värdig boning åt sin Son. Idag firar vi hur Maria tar emot denna utko­relse och nåd.

För henne själv var det inte klart på en gång. Också hon fick sö­­­ka sig fram i tro. Hon och Josef blev bestörta när 12-åringen dröjde sig kvar i templet. Inte heller för­stod de allt på en gång. ”De för­stod inte vad han me­nade med si­na ord.”

Men hon ”bevarade alla hans ord i sitt hjärta”, även när hon inte för­stod. Nåden behöver tid för att upplysa män­ni­skans förstånd och full­borda sitt verk.

Det sker i den kristnes dagliga överlåtelse, koncentrerad i den mo­nas­tiska kallelsen. Ibland måste den ”försvara sig” och tar hjälp av Jesu ord: ”Visste ni in­te att jag mås­te va­ra hos min fa­der?”

”Alla som ser dem skall märka på dem att de är ett släkte som Herren har välsignat.” Hur märks det? – På deras glädje. Och vi känner igen den inre kampen. Fienden berövar oss glädjen. Eller, bättre uttryckt, vi har låtit oss berövas glädjen.

Hjälpmedlet tillbaka till glädjen hör vi ur Marias mun, i hennes lovsång, som vi sjung­er i varje vesper, men som redan uttalats av profe­ten: ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud”.

Hon lånar oss sina ord och vi tar dem i vår mun. Glädjen från hennes re­na hjärta rinner över i våra hjärtan. Vi upptäcker att glädjen redan finns där, men har dolts av att vi sökte den på andra platser.

Med ödmjukhetens trotsighet kan vi driva undan våra inre fien­der: ”Min själ prisar Herrens storhet, ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet”.