KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID
2 Mos 24:3-8 Ps 116:12-13,15-18 Heb 9:11-15 Mark 14:12-16, 22-26
Det nya och eviga förbundets offer
Kristi kropps och blods högtid lyfter fram pärlan i kyrkans skattkammare. Den heliga eukaristin är källan och höjdpunkten i kyrkans liv. Ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakraments”, säger Thomas av Aquino. Av pedagogiska skäl väljer vi att samla sakramentets outtömliga rikedom under ett tema det nya och eviga förbundets offer.
När eukaristin instiftades vid Jesu sista måltid med sina lärjungar hör vi att det inte bara är en måltid. Jesus sade inte bara: ”tag och ät, detta är min kropp, tag och drick, detta är mitt blod”. Enligt den äldsta källan[1] sade han: ”Detta är min kropp som offras för er”. Om vinet sade han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många”. Det är offertermer. Det knyter ihop måltiden med det som Jesus vet snart skall hända, hans offer på korset. Måltiden är en offermåltid.
Det bekräftas av det första förbundet. Vi hörde i första läsningen hur Gud ingick förbund med Israels folk vid Sinai berg. Mose är medlaren mellan Gud och hans folk. Han förkunnar först ”alla Herrens ord och föreskrifter”. Folket å sin sida lovar att lyda Herrens ord, att vända sig bort från alla andra gudar och vara honom obrottsligt trogen. Herren, å sin sida, lovar att göra folket till sitt folk, att leda och beskydda det. Det är första skedet i hur förbundet kommer till stånd. Vi känner igen oss i den kristna gudstjänstens första del, i ordets liturgi, där församlingen lyssnar till Herrens ord och bekänner sin tro på det ord som förkunnats.
Men sedan gör Mose något mera. Han bygger ett altare åt Herren nedanför berget. På detta altare offras brännoffer och slaktoffer som tackoffer åt Herren. Blodet från dessa offer stänker Mose i två riktningar, dels på altaret, som representerar Gud, dels på folket. Mose säger: ”Se, detta är förbundets blod, det förbunds (blod) som Herren har slutit med er”. Förbundet förbinder folket med Gud och folket inbördes. De har alla del av förbundet genom det blod som de bestänks med. Det pekar fram mot det nya förbund som Jesus instiftar.
Om första läsningen påminner om det förflutna, så pekar den andra läsningen framåt. Hebreerbrevet talar om Kristus som den evige översteprästen. Han har gått in den himmelska helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. Inte med kalvars och bockars blod, utan med sitt eget blod. Han har framburit sig själv som offer. Frivilligt, ”i kraft av sin ande”, av kärlek, ger han sitt liv för att åter förena folket med Gud och inbördes med varandra.
Mitt emellan offret vid Sinai berg och offret i den himmelska helgedomen står kyrkans offer. Det firas som ett heligt gästabud, som vi sjunger i en antifon. Det är en åminnelse av Kristi påsk, men det öppnar också dörren in i himlens härlighet och ger nåd åt dem som deltar i gästabudet. All tid koncentreras i den eukaristi som firas nu.
Den firas som ett gästabud, men är också ett offer. Alla de äldsta vittnesbörden om eukaristin talar om måltiden som ett offer. Augustinus säger: ”Detta är handlingen som Kristus valde skulle symboliseras i kyrkans offer, det dagliga sakramentet. Det är det riktiga offret som de heligas äldre offer var mångfaldiga och olikartade symboler av. Det är detta högsta och sanna offer som falska offer har gett vika för och som försvunnit”.[2]
Eukaristin gör Kristi offer närvarande. Hans kropp blir närvarande i det förvandlade brödet och vinet. Brödet, Kristi kropp, är skilt från hans blod i kalken. Det betyder ju död när blodet lämnar kroppen. De åtskilda gestalterna blir ett synligt tecken inför våra ögon på att korsets offer är närvarande på altaret. Det är detta offer som kyrkan bär fram genom sina präster. Hon bär inte fram något annat eller eget offer, utan bara det offer som lagts i hennes händer. Så har kyrkan förstått Jesu befallning till apostlarna: ”gör detta till min åminnelse”. Befallningen är därför också en fullmakt till apostlarna att handla som präster. Hans kyrkas präster, som uttalar Jesu ord över de framburna gåvorna, är inte bara förkunnare utan också offerpräster.
Den andra läsningen antyder vilken frukt det skall bära i Guds folk. Blodet från Kristus skall ”rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”. Kristus gav sitt liv för oss, för att vi skall få nåden att ge våra liv i hans efterföljd. Det är det de troendes offer, i kraft av Kristi och Kyrkans offer i den heliga eukaristin. Vår påve Franciskus säger: ”Jesus har offrat sig frivilligt på korset. Hans offer når ända till oss i varje eukaristi.” Hans blod för våra synder rann fram ur hans uppstungna sida. Det rinner fram och fyller kalken i varje eukaristi. Det är inte ett pris för de duktiga och goda, utan medicin och näring för svaga och syndare. Men det är både återlösning och helgelse. Både förlåtelse för synder och kallelse till helighet. Ibland får man som präst höra: ’Jag är inget helgon’. Det är inte det som är problemet. Problemet är inte att vi inte är helgon, utan att vi inte vill bli det.
Det ”når ända till oss”, sade vår påve. Eukaristin gör Kristi offer närvarande på altaret i varje mässa, genom hela historien, jorden runt. Utan eukaristi kan vi inte leva. Pandemin har hårt prövat Guds folk. Kraften och glädjen kan lätt rinna bort. Vår Herre vill ingenting hellre än att låta sitt blod rinna in i oss. Vi hörde det med en annan bild förra söndagen: ”I din glädjes strömmar stillas deras törst”.
Men många tror det inte. De har påverkats av en förminskad eller bortglömd tro på det eukaristiska offret. Visst – det hela är ofattbart. Kyrkan har själv aldrig menat sig förstå det. Hon förundras och bävar, jublar och tillber. Men hon håller omutligt fast vid tron på detta underbara sakrament som det nya och eviga förbundets offer.
Hon vet att hon behöver det. Utan eukaristin kan vi inte leva. Katoliken går inte i mässan som något extra. Det är eukaristin som gör oss till katoliker. Det är eukaristin som bygger kyrkan. Av oss själva är vi dödliga och förgängliga. Det eukaristiska offret gör oss odödliga och heliga. Brödet och vinet förvandlas och offras för att vi skall förvandlas, så att vi kan offra och frambära våra liv åt Gud och åt vår nästa. Men inte längre i egen kraft, utan i kraft av hans kropp och blod i oss. ”Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aquino. ”Här renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor”. Vi äter för att själva förtäras av kärlek till Gud och till vår nästa. Därför ber vi i en av de eukaristiska bönerna om det eukaristiska offrets fullbordan i oss: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”.
”Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?” frågade vi i responsoriepsalmen, och psalmen lägger själv svaret i vår mun: ”Jag vill taga frälsningen bägare och åkalla Herrens namn”.
Låt oss med sådan vördnad fira det nya och eviga förbundets offer att vi ständigt får erfara hans återlösnings frukter i våra liv.
Amen.
[1] I Korinthierbrevet 11:24
[2] Se Clemens Cavallins nyutgivna bok ”Offer”, Veritas 2021, där han följer offrets roll i religionshistorien med kulmen i den kristna synen.