HELIGA TREFALDIGHETS DAG
5 Mos 4:32-34, 39-40 Ps 33:4-6,9,18-20,22 Rom 8:14-17 Matt 28:16-20
Av honom och genom honom och till honom är ju allting
Förra söndagen, Pingstdagen, talade vi om den helige Ande som ”strömmar av glädje”. Vi vet att strömmar av vatten kan komma i sådana mängder att vi behöver stuprännor, kanaler, vallar eller dammar för att vattnet inte skall dränka oss utan bli till välsignelse. Samma behov finns i det andliga livet, som inte får bli flum som bedrar och leder till upplösning. Anden, pneuma, behöver Ordet, logos, som står för ordning, förnuft och rationalitet. Ordningen, å andra sidan, behöver Andens liv och dynamik för att inte stelna och bli död bokstav. Människan måste också veta att det vatten hon dricker inte är förgiftat utan kommer från en tillförlitlig källa. Hon behöver en sann tro. Hur finner hon den i dagens efterkristna värld?
Förenklat uttryckt möter vi idag två motstridiga bilder av Gud. Å ena sidan en sträng monoteism[1], som främst förkunnar Guds upphöjdhet över allt skapat. Denne gud kräver underkastelse av människan, med risk för att friheten och kärleken går förlorade. Dess motsats är en kravlös, allmän och opersonlig andlighet[2], där människan läppjar och sniffar än på det ena än på det andra och där hon till slut upplöses som vattendroppen i havet. Bredvid detta lockas många av det mångguderi som växer fram i den sekulära världen. Ur det vacuum som uppstått efter Gud finns en marknad för krafter och makter som splittrar och fragmentiserar människan. Hon blir dessutom ett lättfångat byte för olika ideologier.
Skulle detta vara människans villkor här på jorden: underkastelse, upplösning eller splittring? Kyrkans urgamla, stillsamma men frimodiga svar på dessa människofientliga alternativ är tron på Fadern, Sonen och den helige Anden.
Innan det blev en formulerad lära skymtar den fram till exempel hos aposteln Paulus. Han talar om den Gud som ”står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. Kyrkofäderna utlade ofta hans ord som en antydan om Fadern, Sonen och Anden.
Fadern, som ”står över allting”, är källan till allt och alltings ursprung.
Sonen ”verkar genom allt”. Guds ord, hans logos, utan vilket ingenting blivit till, bygger världen med ordning och rationalitet.
Anden är Gud i oss, den som ”finns i allt” och ger allting liv. Anden ger livet dess dynamik och målinriktning, som pekar mot tillvarons fullkomning.
Samme apostel säger om Gud: ”av honom och genom honom och till honom är ju allting”.
Kyrkans tro på Fadern och Sonen och den helige Ande är både det mest svårförklarliga av trons mysterier och samtidigt det enklaste och skönaste svaret på människans frågor och längtan. Det övergår all filosofi och alla vishetsläror. Det utmanar alla andra religioner, samtidigt som det är källan till gemenskap mellan alla människor. Det låter som tre gudar, men är enhetens källa. Det är ofattbart, men vi anar det i en rad ord, också i små ord, så kallade prepositioner: ”Av honom och genom honom och till honom är allting”. Den sanne Guden är både upphöjd över allt, verkar genom allt och finns i allt.
Så överväldigande och så nära, allt finns i denna tro. Vad kunde vara större, viktigare och mera avgörande än denna vår allraheligaste tro? En dårskap för somliga, en hädelse för andra. Kyrkan har fått utstå mycket smädelse och många förlorar idag livet just för sin tro på den heliga Treenigheten, men hon har vårdat denna tro som sin dyrbaraste skatt.
Teologerna har ofta hukat inför läran om den heliga Treenigheten. Den finns ju inte fix och färdig i bibel, utan har mejslats fram under Andens ledning. Och då tog man filosofiska ord och begrepp till hjälp. Det betyder inte att kyrkan har tänkt fram denna lära. Teologin har inte för avsikt att ”förklara” mysteriet. Tvärtom, hon vill skydda det, vilket kräver att hon avslöjar dem som tror sig kunna förklara allt och därför leder till ensidigheter och falska läror. Kyrkan vet att denna tro är en himmelsk gåva som övergår allt förstånd. Den är oss given för att upprätta och upplysa, försona och förena, för att uppliva och gudomliggöra. Utan tron på den Treenige går människan vilse, förminskas och slutar i dödens rike.
Därför är det självklart att den troendes och kyrkans liv inleds, omfamnas och avslutas i Faderns, Sonen och Andens namn. Det börjar i dopet. Det första i generalordern till kyrkan: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, det som ger befallningen dess kraft och liv, är: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Exegeterna kan egentligen inte förklara hur formeln har uppstått. Jesus var återhållsam med att tala om Anden, inte minst enligt Matteus. När senare kyrkofäder skall förklara tron på den helige Treenigheten, så tar de ofta sin utgångspunkt i kyrkans praxis, att hon från första början förrättat dopet i den Treeniges namn. Det kan hon omöjligen ha hittat på själv. Hon visste det, trons fanns i hennes sköte. Hon vet att här rinner källan upp för hela det kristna livet. Vi döps in i Fadern och Sonen och den helige Anden. In i livet. In i det liv som uppenbarats för oss.
Sonen har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i, den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Inte underkastelse under en makt som tvingar. Inte heller att sugas upp av en kraft som upplöser den egna personen, utan frivillig överlåtelse och lydnad för alla Kristi bud, i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom, så att de splittrade krafterna i människan bringas till enhet. Så att ”Guds ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn”, som aposteln säger i andra läsningen. Människan kan stänga sig för Andens verk. Det är därför de allvarligaste varningarna står intill de största löftena. Endast Anden upplyser, men inte mot människans vilja.
”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting mindre än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Fadern, Sonen och den Helige Ande lever i varandra.” (Thomas Merton)
Låt oss av hjärtat, med munnen och med hela vårt liv säga: Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet.
Amen.
[1] Tydligast i Judendom och Islam, även om det finns mystika traditioner också där.
[2] Tydligast i hinduism och buddhism, även om det också där finns inslag där nåden spelar en viktig roll. Mycken ”nyandlighet” i väst har denna karaktär. Den har också gjort intrång i kristna samfund.