– Syr 42:15-25 Ps 33:2-9 Mark 10:46-52 –

Påven Gregorius den store skickade ut fyrtio munkar för att evan­gelise­ra England. Deras ledare, den helige Augustinus, blev den förste ärke­bis­kopen av Canter­bu­ry. I lära och liv förmedlade han sanningen om den Högste och alla hans verk.

Den vise Syrak ger en grandios sammanfattning av den Högste och hans verk: ”Herren är den ende, före all tid och i evighet.” – ”Genom Herrens ord fullbordades hans verk.” – ”Avgrunden ut­forskar han såväl som människans hjärta.” – ”Hur härliga är inte alla hans verk.”

Ett kännetecken i skapelsen noterar han särskilt: ”Allt bildar par, det ena sva­rar mot det andra.” – himmel och jord, kropp och själ, man och kvinna, vila och rörelse, tro och handling, bön och arbe­te, gammalt och nytt etcetera.

”Det ena för­hö­jer det andras värde.” När delarna förenas uppstår något stör­re. En familj är något mera än hennes med­lemmar. En kropp är något mera än dess lemmar. Kyrkan är större än sum­man av de troen­de. Enhet är mera än enighet.  

Samtidigt är det här vi anar tillvarons grundskada. Det som från början hörde ihop söndrades. Namnet ”djävul” betyder den som ”kas­tar isär”. Den som syndar samverkar med denna splittring.

Därför beskrivs frälsningen som sam­manfattning, återstäl­lelse av enhet, nyskapelse. ”Att sammanfatta allting i Kristus, allt i him­len och på jor­den” (Ef 1:10).

Människan ber med Bartimaios: ”Gör så att jag kan se igen.” Så att jag kan se hur ”det ena förhöjer det andras värde”. Den som ”ser” kan inte se sig mätt på hans härlighet.

Guds härlighet är samlad och blir sakramentalt synlig i den heliga eukaristin, vars frukt är den nya skapelsens enhet, gåva, skön­het och kraft.