Apg 2:1-11  Gal 5:16-25 Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 Joh 15:26-27; 16:12-15

Strömmar av glädje

Den gångna söndagen hörde vi Jesu löfte till sina lärjungar innan han lämnar dem i synlig gestalt. Han utlovar en Hjälpare ”för att de skall få hans glädje helt och fullt”. Idag firar kyr­kan hur detta löf­te infrias. Alla är församlade och Anden kommer över dem. Vi kan säga: glädje strömmar över dem. Det sker dramatiskt. Ett dån som av en stormvind fyllde hela hu­set. Glädjen är brinnande. Tungor som av eld fördelar sig och stannar på var och en. En stor skara judar från skilda länder befann sig i Jerusalem vid högtiden. Alla kunde förstå när apostlarna talade om Guds stora gärningar. Glädjen sprider sig.

    Anden är svårare att beskriva än Fadern och Sonen, men ett sätt är att jämföra Anden med en källa, ur vilken det strömmar fram glädje. Det gäller Guds stad, den heliga Kyrkan. Psalmisten liknar Anden vid en flod ”vars strömmar ger glädje åt Guds stad”. Men denna källa finns också i varje troendes hjärta. Jesus säger: ”Den som tror på mig, ur hans inre skall det flyta strömmar av levande vatten. Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”. Det är vad Jesus hade lovat sina lärjungar: ”för att de skulle få hans glädje helt och fullt”. Redan psal­misten har förutsagt det: ”I din glädjes strömmar stillas de­ras törst”. Inte vilken glädje som helst. ”Din glädje”, Kristi egen glädje, han som hade sin glädje i att göra Faderns vilja, skall rinna fram i våra hjärtan. Kristi gläd­je, hans egen An­de, skall utgjutas och bli en källa i de troendes hjärta. ”Guds rike är inom er”, hade Jesus sagt. Det rike som enligt aposteln är fyllt av ”rättfärdighet, frid och glädje i den helige An­de”.

    Där­för kan hans apostel säga: ”Var alltid gla­da!” Det är inte en uppmaning till en spelad glädje eller ett krampaktigt leende. Det är en på­minnelse att bli vad de redan är. Att dricka ur den glädje som är ingjuten i vårt innersta. Påven Leo säger: ”O kristna människa, glöm inte din vär­dighet!” Han kunde också ha sagt: ’Glöm inte din glädje!’ Paulus uppmanar till glädje, efter­som han vet att det finns en källa att ösa ur. Profeten Hesekiel liknar det vid en ström att stiga ner i. Han berättar om vattnet som rinner fram under templets tröskel. När profeten stiger ut i strömmen når den först till fotknölarna, sedan till knäna, så till midjan. Till slut måste han simma. Simma i glädje. Det är lika hisnande som det låter.

    Vi förstår att det inte handlar om någon ytlig glädje. Ännu mindre om den världsliga gläd­jen över fåfängliga ting som slutar i tomhet och andlig död. Människans tragedi ligger i att hon dricker glädje ur det som profeten kallar ”usla brunnar”. Men allt sökan­de efter gläd­­­je visar att människan är skapad till glädje.

    Men hur kan då Jesus prisa dem som sörjer och gråter? Han säger ju: ”Saliga de som sör­jer.” Inte minst de tidiga munkarna talade ofta om vikten av denna sorg och de bad om tårarnas gåva. De hade gjort erfarenheten att den äkta sorgen är vägen till den sanna gläd­jen. ”De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär si­na kärvar”. Det är inte bara sorgen över den egna synden, utan sorgen över att ha fått smak på, men ännu inte ha helt och fullt del i den fullkomliga glädjen. Sor­getå­rarna förvandlas till glädjetårar. ”Saliga de som sörjer, de skall bli trösta­de.”

    Denna glädje är en gåva. Paulus kallade den en frukt av Anden. Han placerar glädjen högt upp på listan av Andens gåvor, närmast efter kärleken, och före friden. ”Kärlek, gläd­je, frid.” Glädjens sa­botörer har han räknat upp dessförinnan: ”orenhet, fiendskap, strider, oför­dragsamhet, vre­de, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp” etcetera. Därför registre­rade munkarna vilka sa­bo­törer som ansatte dem mest. Och satte in all sin kraft för att driva ut just dem. Här behövs mod! Den som fegar ut och inte tar upp kampen tömmer och drä­nerar sitt hjärta på glädje.

    Det betyder inte att Anden är en belöning för de starka, eller pre­mie för de lyckade och fram­gångsrika. Anden är Jesu Ande, som kommit för de sjuka och för syndare, för dem som inser sitt behov av hjälp och är ödmjuka nog att be om den. Hjälparen är den bäste vägvisaren i omöjliga och hopplösa situa­tioner. Sanningens Ande leder inte vilse. Ibland visar han vägen utan att vi vet om det, men människan kan frigöra och hämta fram gåvan genom att be om den. Genom att be om just det hon insett att hon behöver. Den räddhå­ga­de får be om mod, den sörjande om tröst. Ock­­så när allt tycks mörkt och hopplöst, när alla ord tycks borta och stumma. ”An­­den väd­jar för oss med rop utan ord”, säger aposteln.

    Må vi inte sky eller fly kampen. Den som modigt tar upp sina vapen, både till anfall och försvar, kan säga med aposteln: ”jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad”. Vi anar att denne kämpe är indragen i Kristi kamp. Därmed har han också del i den gläd­je som Kristus hade lovat: ”för att de skall få min glädje helt och fullt”.

    Då stillas också människans djupaste törst: ”I din glädjes strömmar stillas deras törst”.

Pingstda­gen är en glädjens dag. På otaliga språk säger och sjunger den att vi har en Hjäl­pa­re. Den råder oss att fri­modigt be om hjälp just där vi är som svagast. Vi kommer ofta att falla i kampen. Det tillåter Gud för att vi skall inse vårt behov av en Hjälpare. Därför förnyar vi vår tro på den helige Ande och ber om hans hjälp. Anden gör inte våld på den egna vil­jan, men också viljan är ytterst ett verk av Anden. Så ber ju psalmisten: ”Ge mig villighe­tens Ande!” Det är Anden som ger iver och glädje.

    Anden känns igen på smaken. Någon har kallat den frihetens sötma. Men också på luk­ten. Den doftar av Guds egen andedräkt. Anden förvandlar de troende från slavar och le­godrängar till söner och döttrar, som ropar: Abba! Fader!

    Vi gör det för att en gång få höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare, gå in till glädjen hos din Herre”.

    Lovad vare Herren som ger oss sin Ande i vars strömmar vår törst stillas.

    Amen.