Kortpredikan
– Apg 16:1-10 Ps 100:1b-3,5 Joh 15:18-21 –
Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt motstånd.
Lukas berättar hur Anden ”hindrar” Paulus att förkunna i Asien. Genom en dröm kallas han däremot att passera en annan gräns: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”genast”, som när Josef vaknar upp ur drömmen. Evangeliet tar steget över till Europa.
Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick del av. En gång var det Kyrkan som lärde Europa att fälla rätta och rättvisa domar. Idag tycks rollerna ombytta och världen dömer ut kyrkan, ibland med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. Men utan att glömma sitt uppdrag eller anpassa det till den kultur som har glömt.
Glömska kan vara moraliskt oskyldig, men inte alltid. Ofta glömmer människan det hon inte vill höra. Ett motstånd mot att höra får fäste i hjärtat. Det mörkret provoceras av ljuset.
Det är detta mörker som Jesus kallar ”världen”. Det är inte den skapade värld, som Gud älskar, utan den värld som vill vara sin egen herre.
Jesus kallar sina lärjungar ut ur den världen och drar därför på sig världens hat. Den världen styrs av en fiende som vill ha diktatoriskt herravälde över människan och kulturen, men anspråket bygger på en lögn. Fienden har inte skapat oss. Inte heller har människan skapat sig själv. ”Herren har gjort oss och inte vi själva.”
Därför blir konfrontationen mellan Jesus och världen oundviklig. Och den fortsätter: ”Har de förföljt mig, kommer de också att förfölja er.” Kampen fortsätter under Kyrkans väg genom historien. Idag hånas elever för sin kristna tro i den skola som kyrkan var med om att bygga upp.
Kyrkans och våra egna synder får varken göra oss naiva eller modlösa.
Världen dömer med skadeglädje, inte minst när den fått fäste i hjärtat.
Vi behöver urskiljningens gåva för att inte hamna under fiendens domar, som vill leda till förtvivlan.
Kristus är större än världens domar i det egna hjärtat. Han dömer för att upprätta.
Han gör oss frimodiga och oförfärade i våra hjärtan.
