Kortpredikan
– 1 Joh 4:7-10 Ps 72:1-4b,7-8 Mark 6:34-44 –
”Gud är kärlek.”
Också för de fördömda.
En bysantinsk ikon visar Kristus på sin tron. Han utstrålar sin kärleks ljus.
De välsignade ser mot detta ljus och strålar själva av samma ljus.
De fördömda står med ryggen mot ljuset. De avvisar ljuset och befinner sig därmed i mörker. De föredrar något skapat framför Kristi kärlek, trots att de plågas av mörker och bitterhet.
Orsaken till deras fördömelse ligger hos dem själva, och bara hos dem. Gud förblir kärlek. De befästs i sitt mörker varje gång de frivilligt begår en allvarlig synd. Den Gud som är kärlek säger: ”den som älskar mig håller mina bud”.
För många framstår det som ofattbart. Gud förblir kärlek, och en aktiv kärlek. Han frågar efter och söker människan. Han uppmanar sin kyrka att ”ge människorna något att äta”. Hon förkunnar outtröttligt Guds kärlek. Men Gud begår inte våld på människans frihet.
Låt oss inte naivt underskatta fiendens list och människans kapacitet att fastna i ett nej. Författaren CS Lewis beskriver mönstret i flera av sina böcker, till exempel ”Den stora skilsmässan”.
Den humanistiska och liberala tron på människans egen inneboende godhet rymmer mycket sanning, men inte hela sanningen. Den blir för många ett hinder att se människans kapacitet att fastna i mörker.
”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”
Vi firar det i varje eukaristi.
”Gud är kärlek.”