2 Krön 36:14-16,19-23 Ps 137:1-6 Ef 2:4-10 Joh 3:14-21

En enda vers

Gud har talat ett ord. Ett enda. Det Ordet var i begynnelsen hos Gud innan allt blev till. Det Ordet blev människa och talade till männi­skor­na. Hans ord förmedlades till oss i den heliga Traditionen och samlades så småning­om också i den heliga Skrift som ju innehåller många böcker och ännu flera ord. Men bland de många orden finns det verser som i sin knapphet nästan är ett enda ord.

    En sådan kort vers hör vi i den bibelvers som kallats ”lilla bibeln”, Johannes 3:16, ’Johannes-tre-sexton’, hela bibeln samlad i en enda vers: ”Så älskade Gud värl­den att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha e­vigt liv”. Ett koncentrat av hela den kristna tron.

    ”Så älskade Gud världen” – Guds kärlek är källan ur vilken hela kris­ten­domen har runnit fram. Guds viljas väsen, hans kärlek. Inte ens sanningen är dess yttersta driv­kraft, utan kärleken, den sanna och verkliga kärle­ken. Versen i Johannesevangeliet bekräftas av det Jo­han­nes skriver i ett av sina brev: ”Gud är kärlek”. Men denna kär­lek har inte stannat i en idé eller en tanke. ”Guds kärlek har uppenbarats hos oss: han sände sin ende son till värl­den”.

    Syftet är klart utsagt: ”för att vi skulle få liv ge­nom honom”. Irenaeus använder ter­men ”gudomliggörelse” för att be­skri­va detta ”liv”. Målet är att ge alla människor del i Guds eget liv, som är det eviga livet.

    Vägen in i denna kärlek är tron. Samme Jo­han­nes säger: ”Vi har lärt känna den kär­lek som Gud har till oss och tror på den”.

    Sam­me Johannes bekräftar att kärleken gäller alla människor, det Johannes kallar världen. Den är inte begrän­sad till en liten utvald skara fromma. Johannes talar om Kristi offer och säger att det ”sonar inte bara våra utan hela världens synder”.

    Den ”lilla bibeln” föregriper påsken, Jesu Kristi död och uppståndelse. Det är därför vi hör den nu, som en för­beredelse till den Kristi påsk som har förändrat grundvillko­ren för männi­skans tillva­ro.

    Inga mänskliga ord kan uttrycka den korta versens innehåll. Det vore lättare att pre­dika över första läs­ningen. Krönike­bo­kens avslutning beskriver den värld vi kän­ner igen. Där beskrivs den trolöshet i Israels folks liv som ledde fram till Jerusalems förstöring och bortförandet i den babyloniska fångenska­pen år 547 f.Kr. Förfat­ta­ren klagar och säger: ”Alla de ledande blir mer och mer tro­lösa”. Det gäller också vår del av världen som vänt ryggen till sitt dyrbaraste arv, den kristna tron. Om Israels trolös­het ledde till Jerusalems fall, vad skall då Herren göra när han ser vad som hän­der i Väst­­världen och vårt eget land idag?

    Men inte ens Jerusalems förstörelse gjorde slut på Guds kärlek till sitt folk. Efter sjuttio års botgöring blev den persiske kungen Kyros Guds red­skap. Han lät det ju­diska folket återvända till sitt land för att åter bygga upp det ned­brända templet.

    I evangeliet antyds ett annat exempel på Guds oändliga tålamod med sitt folk. Un­der ökenvandringen hade de knotat och straffet blev giftiga ormar. Mose bad för fol­ket och hängde upp en kopparorm på en stång, det som sedan blev sym­bolen för läkarens uppgift att bota. När folket såg upp på ormen blev de bo­tade och fick leva.

    Både uppbyggandet av templet och kopparormen i öknen är profetior om Kristi påsk. Vi hörde i evangeliet: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Män­­­niskosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv”. Hos Johannes börjar Kristi seger redan när han upphöjs på korset. Apos­teln Paulus säger i andra läsningen: ”Gud har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var dö­da genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus”.

    Guds slutliga ”ord” om människans synder är inte dom och undergång, utan Kristi påsk, hans död och uppståndelse. Det är det som sammanfattas i ”lilla bibeln”. Han gav oss sin Son, som frivilligt lät sig smittas av alla människans synder, tog upp dem i sin egen kropp och överläm­nade denna kropp åt döden. Vår förre påve Benedikt sä­ger i sin encyklika om kärle­ken: ”Guds kärlek är så stor att han vänder sin kärlek mot sin rätt­visa, för att därmed skapa försoning”. Aposteln säger: ”Gud försonade världen med sig genom Kristus”. Rättvisan upphävs inte, men alla våra syn­der förlorar sitt död­liga gift och sin makt över oss när Kristus dör med dem i sin kropp. Därmed öpp­nas vägen till liv.

    Jesus talar märkligt nog också om domen. Men först säger han: ”Gud sände inte sin son för att döma världen”. Källan förblir kärleken, och avsikten med det vi hörde i ”lilla bibeln” är att världen skulle ha evigt liv. Men eftersom människorna avvisar den Gud har sänt, drar de själva domen över sig. ”Det­­ta är domen, när ljuset kom in i värl­den, då älskade männi­skorna mörkret mer än lju­set. De kommer inte till ljuset, för att de­ras gär­ningar inte skall avslöjas”. Domen sker redan nu, när människan hör detta budskap, ser detta ljus och ändå föredrar mörkret före lju­set. Därmed avvi­sar hon den gudomliga kärlek som korset och upp­stån­delsen vittnar om. Därför säger Kate­ke­sen att männi­skan skall dömas efter sitt ja eller nej till nåden. Guds dom bekräftar det val som människan själv har gjort. Gud har gett människan hennes frihet och kär­leken gör inte våld på friheten. Männi­skan kan lå­sa sig i ett nej, som blir definitivt och slutgiltigt. Det är den ytter­sta dårska­pen.

    Men, säger Jesus, ”den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”. Det gör både syndaren och helgo­net, både den botfärdige syndaren och den som vill växa i kärleken. Den botfärdige röva­ren ”kom till ljuset” när han vände sig till Jesus. Han fick löfte om paradiset. Vid kor­set stod också Ma­ria och den Johannes som borgar för dagens evangelium. De för­stod inte ännu, men de stod där.

    Motståndet kan växa när lärjungen börjar tala sanning i det egna hjär­tat, när hjär­tats mörka hörn avslöjas. När hon upptäcker det egna hjärtats alla konster, knep och krumbukter. Hjärtat försöker dölja något för det egna samvetet, som är det barmhär­tiga ljuset från Kristi kors. Ett avgörande steg tar hon när hon i stället talar san­ning och med Pet­rus kan säga: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Det är då hon upp­täc­ker att Kristi kärlek inte sviker, inte ens när det är som mör­kast. Det är i det mörk­ret som påsk­ljuset tänds. 

    Kyrkan står vid korset varje gång hon firar den heliga eukaristin. Hon dricker av den kärlek som rann fram ur Jesu öppnade sida. För att ge oss liv och göra oss till vittnen, vitt­nen om Guds eviga, berusande och livgivande kärlek, sammanfattad i ”lilla bibeln”: ”Så älskade Gud värl­den att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha e­vigt liv”.

    Benedictus ger oss verktygen för att inte vi inte skall gå under: ”Ingenting föredra framför kär­le­ken till Kristus”. Men också: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”.

    Amen.