– 1 Mos 1:1-19 Ps 104:1-2a,5-6,10,12,24,35c Mark 6:53-56 –

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…”

Bibelns första ord känns igen i Johannes­evan­­ge­liets inledning: ”I be­gyn­­­nelsen var Ordet…”.

Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat till­fälle under kyr­koåret – påsk­nattens vigilia.

Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapa­des.

Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenighe­ten.

Gud skapar genom sitt ord. ”Gud sade…” Johannesprologen kän­ner igen detta ord som det människoblivna Ordet: ”Utan Ordet blev ingen­ting till av allt som finns till”.

”Guds Ande svävade över vattnet.” Det är samme Ande som i en duvas gestalt bekräftade Faderns röst om Sonen när Jesus döptes i Jordans vat­ten.

Gud skiljer ”ljuset från mörkret”. Det betyder inte att ”mörkret” fanns från början. Vi förstår det som en profetia om den kamp som börjar efter syndafallet. Aposteln talar om de troen­de som ”ljusets barn”. Kampen är på liv och död, men Johan­nes­prologen säger att mörkret inte har makt över ljuset.

Solen ”på himmelens fäste” blir ett tecken som ”utmärker sär­skil­da ti­der, dagar och år”. Kyrkans heliga år öppnar människans ögon också för skapelsens skönhet.

Det gäller också välsignelsen av en god ordning under dagen, bå­de för arbete, bön, vila och gemenskap. Abboten i klostret ”skall ordna allt så att det tjänar själarna till frälsning och bröder­na kan göra vad de gör utan anledning att knota”.

Nyskapelsen genom Kristus gör oss realistiska. ”Hela skapelsen suc­kar som i födslovåndor.” Samtidigt öppnar den ögonen för skapelsens god­het och skönhet.

I den heliga eukaristin skymtar den återupprättade och fullkomnade skapelsen fram.