– Heb 4:1-5,11 Ps 78:3,4,6c-8  Mark 2:1-12 –

Gregorius den store berättar hur den unge Placidus en gång skul­le hämta vatten i sjön. Han faller i vattnet och fördes långt ut av en våg. Den helige Benedictus förnimmer det i sin cell och skickar Maurus att rädda honom. Denne skyndar snabbt iväg, spring­er på vattnet och drar upp den drunknande.

Benedictus ser orsaken till undret i Maurus´ lydnad, medan Mau­rus själv förklarar det med Benedictus kraft. Gregorius kallar det­ta samtal en ”vänskap­lig tävlan i ödmjukhet”.

Den lame i evangeliet förs till Jesus och firas ner framför honom av hans vänner. Evangelisten berättar att Jesus ingrep ”när han såg deras (=vännernas) tro”. Att Jesus helar utesluter inte att an­d­­ra medverkar i processen. Den ”ende medlaren” drar in männi­skan i sitt verk.

Enligt Hebreerbrevet sker det genom tro och hörsamhet. Medan ohörsamhet, som leder till otro, får förödande konsekvenser. De skall ”aldrig komma in i Guds vila”.

Författaren ser processen förebådad i själva skapelsen. Gud full­gjorde sitt skapelseverk på sex dagar och vilade på den sjun­de. Den sjunde dagens vila blir ett symboliskt uttryck både för målet för och avsikten med människans liv.

Vi hör denna laddade innebörd i ordet ”vila” när Jesus säger: ”Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”. Där anges samma väg till denna vila: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har milt och ödmjukt hjärta”.

Det hela är ofattbart, men verkligt. En ”vila” som kostar möda och gör oss till med­ar­betare i tillvarons viktigaste process. En ny ska­pelse skymtar fram.

Men en möda som redan ger försmak av verklig vila.

En ”vänskaplig tävlan i ödmjukhet”.