ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL
Syr 24:1-2,8-12 Ps 147:12-15,19-20 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-1
Mer än befrielse
Kristus är född till jorden. Vi har en Frälsare och befriare från våra verkliga fiender. Det har varit den röda tråden denna jul. Det är också evangelisten Johannes´ budskap, även om han talar ett annat språk än Lukas. Johannes flyger högt och använder stora ord: liv, ljus, härlighet, fullhet, nåd. Men orden har sina negativa baksidor och Johannes vittnar om den Gud som befriar från mörkret och för in i ljuset, som befriar från tom och död intighet och skapar till liv. Han befriar från fattigdom och knappa villkor, och ersätter det med ”fullhet”, med ”nåd och åter nåd”. Han befriar från okunnighet och säger att den ende sonen har ”förklarat Gud för oss”.
Som representant för alla apostlarna säger Johannes: ”Vi såg hans härlighet”. Detta ord, ”härlighet”, hebreiskans kabod, betecknade Guds närvaro mitt ibland sitt folk. Det var denna ”härlighet” som likt ett lysande moln sänkte sig över tabernaklet under ökenvandringen och som fyllde Salomos tempel. Däremot uteblev den när det andra templet invigdes efter återkomsten från fångenskapen i Babylon. Något låg ännu i framtiden. Den uteblivna härligheten ser Johannes uppfylld när Ordet blir kött i Jesus Kristus. Han låter härligheten lysa fram genom att berätta om Jesu underverk, det han kallar tecken. Efter vinundret i Kana står det att ”apostlarna såg hans härlighet, och hans lärjungar trodde på honom”, Men det föregrips redan i prologen.
Förvisso finns det också en dov och mörk ton i Johannesprologen: ”Hans egna tog inte mot honom”. Det måste för Johannes ha varit en obegripligt smärtsam gåta varför Jesu eget folk inte tog emot sin befriare. Johannes evangelium innehåller ju de skarpaste motsättningarna mellan Jesus och de ledande i folket. Det berättar om hur många judar inte vågade ta emot det kristna budskapet av rädsla för att bli uteslutna ur synagogan.[1] Men inte ens det kan beröva prologen dess storslagna prägel. I den tidigare mässordningen lästes prologen som avslutning i varje mässa.
Vi märker att det handlar om mera än befrielse från fientliga makter. De som tog emot honom blev födda, ”inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”. Människan skall födas till något därutöver, födas till gudomligt liv. Gud blir människa för att gudomliggöra människan. Det saliga utbytet. ”Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd utöver nåd”. Det är fullbordan av det förbund och den lag som Gud gav genom Mose. ”Nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Paulus talade om att vi skall stå ”heliga och fläckfria” inför Gud.
Redan prologen vill det som hela evangeliet vill: väcka tro. Redan förelöparen Johannes Döparen vill detta med sin förkunnelse: ”så att alla skulle komma till tro genom honom.” Tro är en gåva, men människan kan be om den, som aposteln gjorde när han bad om ”vishetens och uppenbarelsens ande” för de kristna i Efesos. Låt oss be om ljus för vårt inre öga.
Ordet som blir människa kommer inte som en främling, varken till judar eller till hedningar. Han kommer till sitt eget, ty allting har blivit till genom detta Ord. I bakgrunden hör vi orden från skapelseberättelsen: ”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban och på altaret.
Jesus kommer till sitt eget, till den skapelse som fått sitt liv genom honom. Människan tycks vara den enda varelse i universum som söker svar på tillvarons gåta. Varför söker hon om hon inte har en aning? Bibeln kallar henne skapelsens krona, Guds avbild. Något i människan känner igen originalet när Jesus talar och handlar. Därför kan Jesus inför Pilatus säga: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter förlossning, säger aposteln. Den insikt och aning som människan har, längtan efter fullbordan och liv i dess fullhet.
Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den sammanfattar och fullbordar allt. Inte ens det djupaste mörkret har övervunnit ljuset. Samtidigt hör vi den smärtsamma grundtonen: ”hans egna tog inte mot honom”. Den smärtsamma frågan visar att avvisandet är möjligt. Den gäller varje folk och varje människa. Varnande röster säger att det gäller vår egen tid. Inte minst bland de kristna.
Påven Leos uppmaning från 400-talet är aktuellare än någonsin: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa. Som delaktig i den gudomliga naturen skall du inte falla tillbaka i den gamla uselheten”. Ju mera människan har hört om och anat det gudomliga ljuset, desto begärligare byte är hon för mörkrets makter. ”Löp, medan ni har ljuset”, säger Benedictus, ”så att inte dödens mörker faller över er”. Varje mörk tanke eller ingivelse måste avvisas redan vid hjärtats dörr. Och följas av en bön till Jesus Kristus, om nåd, ljus och liv.
Amen.
[1] Ex. Joh 9,22; 12,42; 16,2. Sådana ord återspeglar också spänningen och det senare brottet mellan synagogan och kyrkan.
