– 3 Joh v. 5-8 Ps 112:1-6 Luk 18:1-8 –

En änka besegrar en orättfärdig domare genom envishet.  ”Hon pinar livet ur mig genom sitt springande.” Je­­sus ger oss liknelsen för att lära oss att ”alltid be och inte ge upp”.

Det är åtminstone okonventionellt.

Jämförelsen leder till en retorisk fråga: ”skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

Till den frågan fogas en verklig fråga: ”Skall Män­ni­sko­sonen finna någon tro här på jorden när han kom­mer?”

Trosfrågan rör hela mänskligheten, men den börjar i den per­son­li­ga frå­gan om bönen.

När den egna tron tynar bort och riskerar att dö, då har dessförin­nan bönen tystnat. Människan har vänt sig i annan riktning.  

Men det ger också hopp. Ingen makt, ingen annan makt än den egna viljan, kan hindra människan att be.

Redan bönen, hur svag den än är, rymmer bönhörelse. ”Var och som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Löftet ger hopp, och hoppet vårdas genom bönen.

Om Maria berättas att hon gömde och begrundade vad hon hör­de och tog emot. Hon bad. Hennes lovsång, som kyrkan sjunger i den dag­liga vespern, vittnar om bönhörelsen.

Maria är den personifierade eukaristin.

Kyrkan ber eukaristin och möter den högsta bönhörelsen.